Dit man åker för att hitta Nemo

Makadi bay, Egypten, mars 2012

Ja. Och knappt hade vi hunnit landa hemma i Sibir… förlåt, Sverige, innan mannen lät meddela att han drabbats av något han kallade för snödepression. Allvarligt var det också. Och det enda kända botemedlet var tydligen en ny resa.

Snödepression kan man enligt mannen drabbas av om man rymmer till sol och värme och sedan plötsligt och väldigt obarmhärtigt tvingas tillbaka till snöskottning, bilruteskrapande och pelletseldning innan man knappt hunnit blinka.

Så därför fann jag mig själv sittandes bredvid den nu inte längre så snödeprimerade mannen på ett plan mot Egypten, bara några veckor efter vi kommit hem från Thailand. UTAN barn den här gången, vilket kan skapa lite lätt förvirring då man plötsligt bara har sitt eget pass att hålla reda på (vilket är illa nog, särskilt som man aldrig känner igen sig själv på fotot)

Vi hade ingen som helst koll på Egypten, mer än att det var varmt och trivsamt för både människor och kameler, och att man bör boka all inclusive för att inte drabbas av vad de kallar ”Faraos förbannelse” (vilket, lite fint uttryckt, betyder att maten man ätit liksom säger ”Hej” och ”Hejdå” väldigt frekvent under ett par dygn eller så. Ja, ni fattar)

Egypten är kul!! Och vet ni, ni behöver inte leta Nemo längre, för vi har hittat honom! Han simmade så fint där i det kristallklara vattnet med alla sina kusiner och bryllingar. Egypten har ett av världens bästa dykvatten så vi dök och snorklade. Inte. Vi utförde istället som mannen kallar det, pensionärssnorkling. Det innebär mer exakt att man helt sonika bokar in sig på en tur med en glasbottenbåt. Himla finurlig grej för såna med djupvattenskräck (mannen) och såna som helt enkelt inte kan hålla truten tillräckligt länge för att kunna använda en snorkel (jag)

Hur som, så var det en härlig upplevelse, och förutom Nemo hittade vi jättevackra fiskar, och en hel del fiskar som nog borde vara glada över att det inte finns speglar där nere i havets djup.

Makadi bay ligger strax utanför Hurghada, och där finns tyvärr inte en pyramid i sikte, men för att inte helt missa en fläkt av historiens vingslag for vi på en dagstur till Luxor för att hälsa på Tutankhamun och de andra i Konungarnas dal. Med på resan hade vi en otroligt duktig guide, en fantastiskt energisk kille som rabblade Egyptens historia som rinnande vatten medan han med spretiga fingrar pekade vilt åt alla håll. I åtta timmar. (Halva resan gick åt till att försöka upptäcka luckan i ryggen på honom där någon måste ha petat in ett par, tre Duracellbatterier)

Förutom konungagravarna besökte vi Hatschepsuts dödstempel, (Kvinnlig farao,vilket ju inte hörde till vanligheterna direkt. Det finns en otroligt intressant historia bakom som inbegriper mer intriger än alla Dallasavsnitt tillsammans. Bör lyssnas till på plats), Karnaktemplet, och ett papyrusinstitut.  En fantastisk dag som för oss också innebar en penningsugen k-pistbeväpnad vakt som erbjöd sig att lätta lite på reglerna vad gällde att komma nära och fota en avbild av Hatschepsut, om vi bara ville ha vänligheten att sticka  några Egyptiska pund i handen på honom.

Pengarna ja. Man uppmanas att ta med en flaska handsprit var än man går och att sprita händerna varje gång man tagit i en sedel eller ett mynt (kan hända att Faraos förbannelse är lite inblandad där också) Och vilken fena man blir på att pruta! Trodde vi lärt oss prutandets konst i Thailand, men icke! Här gäller det att ta i! Det gör nämligen försäljaren också.

Och hit ska ni åka om…

-Ni också drabbas av allvarlig snödepression (som sagt; inte att leka med!), eller helt enkelt längtar efter sol och värme i största allmänhet och god mat. Ja, herregud, MATEN!! Jag hade aldrig testat all inclusive innan, men kära ni, det här får ni inte missa! Tre gånger om dagen åt man sig igenom tre stora rum med mat! Det fanns allt och lite till! Efter att ha ätit sig halvt fördärvad till frukost så dog man en smula i en solstol vid poolen. Någon timma senare lät det ungerfär så här: -” Det är lunchtid nu, är du hungrig?” – ”Nej, inte ens i närheten av vad som kan kallas hunger”. – ”Men, vi har ju faktiskt åkt på all inclusive, så det INGÅR ju…”  Och tre rum senare var man tillbaka i solstolen igen. Bortom allt vad proppmätt heter.

Makadi är en som en gata av superfina hotell,alldeles intill havet. Annars består utsikten mest av sand. Väldigt mycket sand. Jag tror inte det spelar någon roll vilket hotell man väljer, alla är jättefina och håller hög standard. Makadi är bevakat och det går inte att beställa taxi in på området, men det går taxibuss in till Hurghada på kvällarna. Du kan däremot ta en taxi hem igen. Det finns mer än 100 små butiker på området, priserna är en aning högre än inne i Hurghada. Vi bokade resan hos Fritidsresor och vårt hotell, Makadi Saraya Resort, var jättefint med två större pooler och barnpool, jättetrevlig personal och även om det är all inclusive så får man en jättestor lägenhet med kök och stor balkong.

Förutom dagsturen till Luxor (ett måste,en liten sväng med flodbåt över Nilen ingår) och fusksnorlkelbåt så kan man åka på guidad tur rakt ut i öknen till en beduinby. Jeepturen ut går inte med ord att beskriva, men jag kan utan större ansträngning föreställa mig hur ett popcorn känner sig. Vägar i öknen? Nej. Stötdämpare på jeepen? Mycket tveksamt. (Kan hända att det fanns en gång i tiden)      I alla fall, efter en rätt lång stund där rumpan hade kontakt med sätet ungefär en nanosekund åt gången så kommer man fram till en beduinby. Där fanns snälla kameler att rida på och möjligen en smula otippat, ett terrarium (!) med en samling djur varav hälften jag inte hade en aning om ens existerade. Strax innan solnedgången kör man vidare ut i öknen och så klättrar man upp på Röda havsbergen och ser sedan solen sakta gå ned. Så vackert att man får nypa sig i armen lite. Så tyst och så stilla, med de röda bergen som omsluter en. Alldeles tysta satt vi där och önskade oss ingen annanstans på jorden än just där…Tillbaka i beduinbyn bjuds man på en fantastisk buffé i ett av tälten.Utanför är det så svart och stilla,i sanden har de stuckit ner levande ljus i flaskor, och maten, stämningen och männskorna fick det att knottra sig lite på armarna på mig där jag satt. Efter maten bär de fram stjärnkikare och är det någonstans man ska titta på stjärnor så precis där, i öknen, bland bergen och bland människorna där.

Lova mig om du åker hit, att du också är nyfiken. För Egypten har massor att bjuda nyfikenheten på.

Nejdå, han är inte ett dugg död. Han bara låtsas.

Utsikt från en kamelrygg. Lite för högt och möjligen lite för vingligt.

Efter en vecka av nya intryck och med en känsla av att åter igen blivit påfylld av värme ända inifrån och ut, for vi hem. Hem till det eviga bilruteskrapandet och snöhögar så höga att man inte längre kunde se över dem…

 

 

4 svar på ”Dit man åker för att hitta Nemo”

  1. Bävar inför årets ’snödepression’ som inte är så väldigt långt borta nu! Vill mycket hellre pensionärs-snorkla å kela med låtsasdöda ödlor! Dax för en trissvinst snart!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *