Dit man åker och ser sig omkring

 

IMG_3678

Båtluff, Thailand januari 2013

Koh Mook

del 4

Jag är medveten om att jag sagt att vi aldrig åker till samma ställe två gånger. Jag är också medveten om att vi brutit det löftet till oss själva tidigare, och nu gjorde vi det igen.

För ni förstår

Vi älskar den här ön och Charlie beach Resort. Vi älskar deras bungalows och frukosten som alltid får mig att äta alldeles för mycket. Och vi älskar att promenera eller åka moped tvärs över ön där befolkningen bor. De som alltid ler och hälsar och som får oss att känna oss så välkomna.

IMG_3599

Och vi älskar att äta hos den där familjen som byggt en liten restaurang på klippväggen nere vid stranden. Den man når via en brant trappa. Där man får goda grytor på färggranna plasttallrikar.

IMG_3598

Familjen bor där. Bakom en vägg kunde vi skymta deras sovplatser på golvet. Familjens yngsta brukade sova middag där bland borden, sakta vaggad i sin hängmatta.

Kontrasterna

Det som får en att tänka efter. Att kanske inte ta allt för givet, och hur vi alltid känner en mjuk tacksamhet till människorna där. Och hur vi alltid tänker på dem med värme, hur deras mjuka vänlighet smittar av sig och hur omöjligt det är att inte återgälda deras leenden.

Men vi tar allting från början.

20130206_103553

Jo, vi skuttade alltså av vår longtail, den där vackert soliga dagen. Somliga på två ben och somliga skuttandes på ett, med tån i ett litet vackert paket. Lilla T hade bråttom till poolen såklart (varje dag utan poolstänk är en bortkastad dag enligt hennes uppfattning). Medan sonen och jag letade rätt på en kille som kunde ta oss till öns sjukstuga.

Den första biten är inte riktigt gjord för tuktuk-moped, och man åker där på ett enda krampaktigt hackande andetag, om ni fattar? Det krängde lite hit och dit medan jag o sonen skrattande höll i oss för kung och fosterland. Sedan blev det lite mera körvänligt och då gick det undan lite. Färden gick genom det område där öbefolkningen bor, förbi skolan och…

-Rakt ut på piren? Sonen och jag tittade villrådigt på varandra. Hade vi missuppfattat personalen på Charlie Beach? Kanske var man ändå tvungen att ta båten in till fastlandet för att komma till ett sjukhus?  -”To hospital?” frågade jag lite osäkert tuktuk-killen och pekade på en båt.

-Oh!! You Wanna see DOCTOR??!! Utropade han gapskrattande och vi liksom ”-Yes,yes please”, och vi skrattade fortfarande alla tre när han släppte av oss vid sjukstugan.

Där blev vi varmt mottagna av en glad ung, kvinnlig läkare. Vi visades in i ett undersökningsrum, väldigt olikt undersökningsrum hemma i Sverige. Ni vet, väggar med flagande färg, en brits med en inte allt för nytvättad kudde, en tratt över vilken tån spolades ren och där tidigare patienters åkommor liksom lämnat spår. (Sonen kastade en blick i den där tratten och gjorde sedan det kloka valet att inte göra om det. Ni vet  ju hur snabbt man fäller en svensk, ståtlig fura?)

20130205_102654

 Så härlig hon var den där läkaren, som barfota i värmen skrattade gott åt sonens skämt och varsamt gjorde rent och lade nytt förband på den onda tån och som bad oss komma tillbaka nästa dag. Ute vid receptionen, ett ensamt skrivbord i ett stort rum, satt två äldre kvinnor barfota på golvet och klistrade in lappar i patientjournaler. Dörrarna ut till solen och värmen stod på vid gavel och en tv där i rummet visade någon serie. En man satt där skönt tillbakalutad och tittade. Kanske är det just så? Att man ibland slinker in till sjukstugan en sväng bara för att för att umgås lite och se på tv?

Åter igen. Kontrasterna. Som jag älskar det, och som alla de där små, små, sakerna liksom blir som mjuk bomull inom mig. Hur de i efterhand alltid får mig att le.

Samma rutt på bitvis skuttiga vägar tillbaka till vårt älskade Charlie beach. Där väntade mannen och lilla T med simhudstårna.

Och där väntade dagar av mjukt fladder i bröstet, leende vackra människor, fantastisk mat och långa dagar i solen. Där väntade också våra fina vänner, som kommit efter från Koh Lipe. De som blivit en del av den här resan för oss. De som delar våra minnen.

Vi hyrde mopeder en dag. Mannen och Lilla T på en, och sonen och en smula livrädd mamma med ett stadigt, för att inte säga krampaktigt, tag runt magen på honom, på den andra.

Vi for tvärs över ön. Hamnade lite vilse på röda dammiga vägar i skogen, vände och for tillbaka mot öns mitt. Hälsade på vid vackra Sivalai Resort, drack en milkshake och badade av oss lite resdamm.

IMG_3674

På väg tillbaka passerade vi en liten förskola. Vi saktade in lite och en man frågade om vi ville komma in och hjälpa till att servera lunch till alla barnen.

Åter igen, kontrasterna.

IMG_3616

IMG_3618

De avklippta juice-paketen med barnens tandborstar, uppspikade på rad på väggen. Sovsalen med tunna filtar på golvet

20130207_120631

Vilken dag det där blev. Vilka fantastiska människor vi får möta på våra resor. Hur välkomna vi känner oss, och så fantastiska minnen vi bär med oss. Sådana man varsamt bäddar in i bröstkorgen och plockar fram när man behöver det.

Möten med människor. Jag älskar det.

Tillbaka ”hemma” på Charlie Beach hyrde sonen och mannen en kanot och begav sig till Emerald Cave, (ni vet den där grottan jag berättat om under tidigare äventyr. Där man simmar in i totalt beckmörker i 80 meter och kommer fram till en gömd lagun i berget. Där man simmar väldigt fort och framför allt, där man liksom försöker simma på ytan för att ens fantasi gör helt osannolika krumbukter och lyckas skaka fram både jätteormar och skumma, simkunniga monster där i mörkret.)

Nåväl. Man kan paddla kanot in där också. Och tydligen kan man nästan ångra det efteråt också. Vassa klippväggar i en bångstyrig kanot när man inte ser handen framför näsan är inte att leka med.

Har jag hört.

IMG_3604

Sådana där dagar som gör avtryck. Som lämnar spår inuti mig som svala saltstänk på solvarm hud.

IMG_3858

Lilla T med en som också trivs i vatten.

 Men underbara dagar tar slut så fort. Det hade blivit dags att återvända till fastlandet och ta oss upp mot Ao Nang.

IMG_3890

En, för den här gången, sista färd med longtail från vårt älskade Koh Mook.

Leende, vackra Kooh Mook.

Tuva hjärta

På återseende.

Jeannette

6 svar på ”Dit man åker och ser sig omkring”

  1. Tack igen, nu är jag än mer övertygad om att en dag ska vi oxå minsann åka till Thailand 🙂 Men vi nöjer oss med Cypern så länge! P & K

    1. Jag hoppas ni hamnar i Thailand en dag, men Cypern är säkert också fantastiskt! Åk dit och kom hem med massa härliga tips ifall vi styr näsorna dit nån gång 🙂
      Kram Jeannette

    1. Visst är det??!!
      Vi älskar allt!! Maten, människorna, och ATMOSFÄREN!
      Kanske har du tips på öar eller ställen du kan dela med dig av här? 🙂

      Kram Jeannette

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *