Dit man åker och ser sig omkring

 IMG_4258

Båtluff, Thailand 2013

Ao Nang.

Så var vi tillbaka på fastlandet. En bil stod där och väntade och vi tog oss tillbaka uppåt, mot Ao Nang.

Efter vägen stannade chauffören för att tanka och vi skuttade ur bilen för att sträcka på oss lite. Detta uppmärksammades av en hel familj som inte bara ville lura i oss risbrännvin, (vilket kanske inte var någon vidare till kulinarisk upplevelse kan jag meddela, och familjen skrattade så de tjöt åt våra ihopskrynklade ansikten) -utan de ville prompt också förevigas på bild tillsammans med oss. Jag vet inte, ett gäng flinande och lite rödbrända svenskar kanske är nåt man gärna vill ha i fotoalbumet? Lite exotish liksom?

IMG_3949

Lika som att de nu finns med i vårt…

Efter att ha kommit fram och släppt av vårt resesällskap i de centrala delarna av Ao Nang fortsatte vi mot vårt hem under de närmsta dagarna.

Trodde vi ja.

 För när vi åkt i mörkret i vad som föreföll vara en evighet, svängde vi då av och skumpade in på en liten väg (här väste jag till mannen att jag var absolut säker på att vi blivit kidnappade och jag nu skulle bli rånad på alla mina snygga flip-flops eller så)

Nåväl, klockan 21.30 thailändsk tid, blir vi väldigt medvetna om att någon bokning kunde inte den barska lilla damen där vi (trodde att vi) hyrt två bungalows,hitta. Eller rättare sagt, eftersom vi inte dykt upp under eftermiddagen så hade hon helt enkelt räknat med att vi inte skulle komma alls och hyrt ut våra bungalows till några andra.

Det var nästan nåt lite tragikomiskt över det hela. Mannen som uppgiven gör tummen ner mot mig där jag sitter med en trött liten T och våra stora ryggsäckar på en bänk, medan barska lilla tanten lite upproriskt blängde tillbaka på mannen med händerna i sidorna och en liten skyll-er-själv-min i sitt lilla ansikte.

Ja,tragikomiskt var ordet.

Fem minuter senare sladdar kvinnans son i bil in på gården i mörkret och vi blir istället skjutsade till ett hotell nära Krabi som hans kompis tydligen ägde. Jag säger ju det! Ska man hamna i nöd ska man göra det i Thailand. Han stod för mellanskillnaden och vi installerade oss i två fina hotellrum och blev sedan skjutsade in till Krabi för att få i oss något att äta.

Men ni förstår

Ao Nang var som en kalldusch. Som ett bryskt uppvaknade efter en vacker dröm eller som ett snöfall i maj, för Ao Nang har liksom förlorat sitt leende, sin själ och värme.

Jag är övertygad om att det fanns där en gång. Innan vi turister kom och tog emot deras leenden och mjuka värme men glömde bort att återgälda dem. Då vi glömde bort att vara tacksamma och att vi faktiskt är gäster hos de här människorna och vi glömde bort att vara ödmjuka inför det. Och det var myller och stress, bullrigt och opersonligt och människor överallt.

IMG_3963

 Och blickar som inte riktigt hann möta våra.

På hotellet jobbade dock en man som vi tog med oss hem i våra hjärtan. Han som hade kvar sitt varma leende, han som fick oss att skratta och som gärna berättade om sitt andra yrke som militärpolis och stolt visade upp ett emblem på tröjan som bevis för detta. Vi kom ofta på oss själva med att titta efter honom när vi lämnade eller kom hem till vårt hotell. Hur vi sög åt oss av hans glada skratt som svampar.

IMG_3972

Och hur vi återgäldade det.

Vi tog en longtail ut till Rai Leh Beach. Där sonen och mannen till sin fnissande förtjusning lyckades få syn på en man som låg och solade i, ja jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men jag tror att det var tänkt att plagget (?) skulle tjänstgöra som badbyxor… Eller, jag vet inte. Kanske var tyget av extremt fin kvalité och därmed också snordyrt, för man hade inte direkt överdrivit med tygåtgången om jag säger så.

(Nej nej, ingen bild. Det här är en familjevänlig blogg snälla ni!)

Jag minns att vi tyckte det var så ovant med alla människor på stranden. Trängseln av handdukar i sanden och myllret runt om. Som fyra vilsna Robinson-själar vana vid tysta paradisstränder såg vi oss omkring och längtade tillbaka till paradisiska Koh Bulon och vårt älskade Koh Mook.

IMG_4123

Men vi njöt av rykande het soppa och smältande glassar. Och förstod och påminde oss själva om att vi är olika vi som rör oss över jordklotet. Och för andra är det just det här som är paradiset. För någon är det just det här som får pulsen att sakta ner en smula och som ger ett mjukt fladder i bröstet.

Precis så som det ska vara...

IMG_4097

IMG_4115

Sista dagen tillbringade vi på stranden där i Ao Nang, brände fast brännan ordentligt, sörplade ananas-shake och viftade på tårna innan de skulle hem och möta snön igen instängda i sockor och varma stövlar.

IMG_4191

Vi tog en promenad längs stranden, och längst bort mot skogen fanns till Lilla T’s stora förtjusning vilda apor. Vi bjussade på frukt och Lilla T hade en hel påse bananer och ananas för att dela ut. De här aporna hade dock inte riktigt tid att vänta på att vi skulle hitta snygga kameravinklar när Lilla T lite fint skulle servera dem dagens lunch. De ryckte åt sig påsen ur handen på en gapande liten T och försåg glatt sig själva.

Fast å andra sidan…

IMG_4277

Så var vår vistelse i Thailand över, för den här gången.Tillbaka till snö,kyla och tidiga morgnar med istäckta vindrutor. Jag återvände dessutom hem med nå’t så totalt onödigt som djup ventrombos (blodproppar) i båda benen.Jag kommer aldrig sluta resa, men jag kommer definitivt bli bättre på att vifta på benen under långflygningar hädanefter.

På återseende!

IMG_4259

Var vi tar er med nästa gång?

Frankrike, kära vänner. Frankrike

Ni vet, där mina hjärtslag ändrar rytm.

Jeannette

 

5 svar på “Dit man åker och ser sig omkring”

  1. Åh, så inspirerande. ..jag älskar också att resa. Just de olika möten som fångar en överallt. Underbart! Ser framemot nästa blogginlägg.

    1. Tack söta du, och visst är det så!? Som det berikar oss! Alla dessa vackra människor. alla platser, dofter och vackra språk <3

      Tack!
      Jeannette

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *