Dit man åker och ser sig omkring

20130202_123738Ö-luff, Thailand januari 2013

del 1

Ännu en vinter.

 Ännu en vinter med kyla, mörker, för mycket snö, pelletseldning, röda näsor och isiga vindrutor. Och det var dessutom en vinter utan ens den minsta lilla utflykt i sikte.

MEN så ploppade det upp några billiga flygstolar på nätet och vi kunde liksom inte hålla fingrarna i styr utan klickediklickade hem dem snabbare än vad det tar att komma på fötter efter en praktvurpa på isig gata. Och vi packade våra väskor, tog med lilla T och sonen, vinkade adjö till äldsta dottern som hade en vecka i Egypten med pojkvännen inplanerad, och for.

Planen var att först ta oss från Krabi med bil till Pak Bara, en resa på 26 mil,för att sedan under två veckor båtluffa oss tillbaka uppåt igen mot Ao Nang och Krabi.

Och vet ni, ibland bara händer det. Ibland bara händer det att man går in på reseguiden.se och får kontakt med ett annat par som planerar ungefär samma rutt och som gärna kan tänka sig dela en taxibuss till Pak Bara och att det bara säger klick och att man har hittat människor man tycker väldigt mycket om. Ni vet, människor det känns som man känt hela livet, fast man precis träffats på en fullsatt varm flygplats i Krabi.

Jag säger ju det, det här resandet, vad det berikar oss.

Framme i Pak Bara hade vi bokat bungalows för en natt innan vi nästa dag skulle ta oss med båt ut till Koh Lipe. Om Pak Bara har jag inget att säga. Vi kom fram, åt och gick o lade oss. Men jag har väl kanske en liten uppfattning om att det är just ett sånt ställe man liksom mellanlandar i, innan man åker dit man egentligen ska?

Pak Bara är också ett sånt ställe där man blir väckt mitt i natten av en vuxen son och en liten T som inte kan sova för att det är en kackerlacka som mycket ljudligt och med stor frenesi, äter chips i deras rum (ett hett tips värt att lägga på minnet; om du har något ätbart kvar när natten kommer. Kasta ut det. Kackerlackor har ingen som helst uppfostran utan tuggar med truten på vid gavel och låter värre än en stenkross)

KOH LIPE

Lite förutseende hade vi varit och bokat tre nätter på Bundhaya Resort. Efter det tänkte vi traska runt lite på ön och se om det fanns något annat ställe på någon annan strand som vi behövde upptäcka under ett par dagar. Våra nyfunna vänner skulle börja med några dygn i Malaysia och därefter komma till Koh Lipe de med.

IMG_2930

Vilken känsla då vi lämnade Pak Bara. Leende, bleka och förväntansfulla, bland andra leende människor på ett glittrande hav. Jag älskar känslan av att dela något med andra, för mig okända människor. Pirr i magen av förväntan och saltstänk på bar hud. I ett land långt borta där värmen och vackra leenden letar sig ända in i bröstet på en.

Och stannar där.

(ovan en bild på hur man enkelt snor ihop en lampa till båten.OBS! Don’t try this at home! Någon med lite kunskaper om el skulle kanske komma med invändningar?)

IMG_3052

Vid stranden på Koh Lipe låg väntande longtail-båtar.

IMG_3154

Lilla T och det stora havet. Om man kikar riktigt noga kan man se en liten antydan till simhud mellan tårna. Det blir lätt så när man åker till Thailand, förstår ni. I alla fall om man är en liten T.

.

IMG_3062Vi traskade rakt över ön en dag, till en annan strand, där hade en händig herre byggt en bar av drivved! Kanske var han och samlade nytt material den där dagen, jag vet inte. Och kanske litade han på sina kunder. Eller så hade det helt enkelt inte flutit iland någon dörr?

IMG_3131

Vi gick runt halva ön den där dagen som skulle bli den sista på Koh Lipe. Vilade i sanden medan lilla T och storebror badade. Såg människor stå långt ut i vattnet på en sandbank som lillaT prompt också ville stå på. Hur storebror gick med henne dit och hur han bar en henne på ryggen i vattnet på väg därifrån och hur han ökade takten då han insåg att han just klivit på en rocka.

Och solnedgången, den som fick oss att nypa oss i armen lite. Vi vänjer oss aldrig.

IMG_3055

Koh Lipe var jättefint, men det sa liksom aldrig ”klick” mellan ön och oss. Det var vita stränder, turkost hav och fantastisk mat. Vi gjorde ett försök, vi gick till en annan strand den där dagen, där vi fått tips om fantastiska ”Cast away” (åker ni till Koh Lipe så är det precis där ni ska bo), bokade en av deras skitsnygga bungalows, betalade deposit, gick tillbaka till vår bungalow, tittade på varandra, skakade på våra huvuden och for därifrån.

BÅTRESAN FRÅN HELVETET

Ja. Det blåste den där dagen vi lämnade ön. Inte så mycket där på Koh Lipe, men kära ni… Ute på havet blåste det så mycket att ingen vettig människa ens skulle komma på tanken att sätta sig i en speedboat. Vi är inga vettiga människor, eller så litade vi blint på herr leende styrman, jag vet inte. Så här i efterhand inser jag ju att vi måste ha lämnat allt vett och begrepp kvar på ön den där dagen. Ute på öppet hav, i skyhöga vågor i en båt som liksom kastades mot vågtopparna med smällar som fick alla i båten att blekna under brännan och sammanbitet hålla sig i sätet framför med vitnande knogar. I timmar.

Lilla T?

20130203_114854Äsch.
Hon tog sig en liten tupplur.

Men vet ni, efter den där båtresan som aldrig skola förblekna ur någons minne,
-väntade paradiset.

5 svar på “Dit man åker och ser sig omkring”

  1. Tack för en helt underbar blogg och helt fantastiska berättelser, känns som man är där med er 🙂
    Nu vill jag ha mer mer mer!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *