Författare: jeannette

Khao Lak

Del tre

Ja och så fortsatte dagar fyllda med sol, god mat, moppeturer till vackra stränder, solvarm hud och ett dopp med en elefant

Efter att sakta gungat fram på elefantryggen i kanske en halvtimme eller så (vem vet? Tid är fullkomligt oviktigt när man lever lata vi-tar-det-som-det-kommer-dagar i gassande sol och med ett mjukt fladder i bröstet av overklig verklighet) så kom vi då fram till en pöl. Om ni frågar mig var det just en pöl där elefanter kan svalka av sig lite i hettan, men om ni frågar mannen så var det en pöl där ovan nämnda elefanter delade utrymme med både krokodiler och blodsugande tingestar i det grumliga vattnet. Så när elefanten plötsligt tippade omkull så ramlade jag av medan mannen liksom inte gjorde det.

-Ja icke på en torsdag att jag tänker plaska runt där bland blodiglarna, mumlade han medan han tappert höll ett krampaktigt tag i vad nu det finns att hålla i på ryggen på en elefant.

Att skrubba en elefant med rotborste i en grumlig pöl i Thailand är inget vi pysslar med till leda i vårt dagliga liv precis, men i Thailand gör man sånt, och ovan kan ni skåda mannen de få sekunder han stod i vattnet medan krokodilerna nafsade honom i hälsenorna innan han imponerande likt Gråben och Hjulben tog sig upp på torra land.

Sedan fortsatte dagarna precis så.

Magiska dagar under en outtröttlig sol, fruktshakes i skuggan av vajande palmer, dopp i ett 35-gradigt hav och sånt där man har alldeles för lite av därhemma. Och nya bekantskaper, bland annat med ett tyskt par som älskade ABBA och som en smula euforiska ställde frågor om eventuella graviditeter i vårt kungahus, vilka vi tyvärr tvingades erkänna inte hade svaren på.

Thailand liksom letar sig in i oss. Fyller varje por och bäddar sig in som i bomull i bröstet, sträcker på sig och nickar förnöjt inom oss medan vi lämnar våra avtryck i sanden där.

Om vi åker tillbaka?

Det gör vi, om än inte precis hit. Thailand är som en godispåse fylld med söta favoriter, omöjligt att låta bli när man väl fått smak på det.

Testa får ni se

Jeannette

 

 

Del två

Khao lak

I Khao lak hade vi bokat en bungalow på Andamania beach resort kanske inte riktigt lika folktomt och vackert som på Koh kho kao, men likväl paradisiskt. Hotellet gick lite i kolonialstil och det fanns ett hav av blommor och växter mellan byggnaderna. Vi upprepade tidigare succéer med sol, bad och mat i långa banor. Jag trivs liksom himla bra när jag har god mat i närheten. Ni vet när man glatt äter kyckling i olika former till frukost, lunch och middag.

Och vi bokade in oss på en båttur till Similan Islands

Och ja…

De som känner mig vet att jag inte är något vattendjur direkt. Jag använder havet till att svalka mig i. Jag gör liksom inte saker, ni vet. Jag gör inga konster eller utövar livsfarliga vattensporter som vattenskidor eller dyker i korallrev där blodtörstiga hajar cirkulerar runt mig medan de hånleende slickar sig kring munnen.

OCH jag snorklar inte. Mycket kanske för att jag A, har ett munväder av sällan skådat slag och jag kan liksom inte drista mig till att vara tyst så länge som det krävs om man över huvudtaget skall hinna se något under vattnet med cyklop och en snorkel i truten. Och B, jag får liksom inte riktigt till det. Ni vet, när det börjar kännas knepigt så gapar jag. Och sväljer. Och grymtar och halvt drunknar. Jag har alltid varit rädd för att väcka folks livräddar-lustar om de fick se mig kämpandes och frustande i vattnet.

Men

Är man vid Similan islands då ska det baske mig snorklas. Och jag tror att jag faktiskt såg lite sådär snorkel-van ut när jag klättrade ner från båten i vattnet. En stund. Sedan höll jag på att krocka med en jättelik vattensköldpadda vilket fick mig att kanske mindre rutinerat skrika i snorkeln och med paniken lysande i ögonen möjligen nästan också krafsa mig fast på ryggen på en stackars kinesisk man i flytväst. Jag hade också en rätt ansenlig skvätt hav i magen när jag hickande klättrade upp i båten igen.

Men trots inmundigande av salt havsvatten och närapå-krock med jättelik Skalman så var det en fantastisk dag. Underbar besättning, mest bestående av tjusiga lady-boys, god mat på en vacker strand och fantastiska strandhugg. Och vi fick se ett stim delfiner! De hoppade inte långt ifrån vår båt och äntligen fick vi vara bland de där 75% som får se delfiner på båtturer runt om i världen, för annars har vi väldigt många gånger tillhört de 25% som oturligt nog inte gör det, enl div. färgglada turist-lockande broschyrer.

Men nu så! Ett gäng hoppande delfiner- check!

Att vi tillhör den marknadsbesökande skaran runt om i världen vet ni redan. Vi myser runt bland friterade gräshoppor, sladdriga bläckfiskar på fat och hönsfötter i knippen. Inget undantag på den här resan så klart.

Vi älskar myllret av människor och dofterna från mat som tillagas på stora fat och i grytor och skålar med larver som jag kanske skulle vilja testa bara för att kunna berätta om det efteråt, men som jag aldrig riktigt törs.

Så var det dags att leta sig vidare igen. Men vart? Vi klickade febrilt oss omkring och hittade två öar Koh yao noi och Koh yao yai, som vi funderade på att åka till. Det hade varit en resa med bil tvärs över ön Phuket och sedan båt.

Ska vi? Kisade vi mot varandra i hettan.

Men nej, det skulle vi inte. Vi hade lite kvar att upptäcka kring Khao Lak, några stränder vi inte sörplat bananshakes vid och några vägar vi inte dammat fram på moped efter i vänstertrafik, vinkandes mot trötta kossor vid vägkanten. Sagt och gjort, vi hittade ett rum på The Leaf där vi tippade av oss ryggorna och lade oss i poolen. När vi väl kommit rätt, alltså. Det finns nämligen två The Leaf.Det märker man mycket tydligt när man vinkat hejdå till herr grisbils-chaufför, släpat två femhundra-kilos (nåja) ryggsäckar in i foajén och hasat runt i flipflops på marmorgolvet medan vi försökte svalka oss med en varsin broschyr, och de tittar lite frågande på oss medan de söker efter vår bokning i datorn och det hela avslutas med att de fick ringa tillbaka vår chaufför som sedan skrattande släppte av oss vid rätt hotell.

Följ med oss dit! På moppeturer till paradisstränder och till dopp i en enligt mannen, skum gyttjepöl full med blodiglar och säkerligen en och annan krokodil, tillsammans med en elefant.

Ni vet, sånt man plockar fram när snön viner kring öronen på en nästkommande vinter, sånt man vill berätta om, ungefär som med de där larverna man önskade man vågat smaka.

/Jeannette

Thailand februari/mars  2015

Koh Kho Kao

Med ryggsäckar tunga som övergödda elefantbäbisar (och ändå stuvade jag ner lite grejer i mannens rygga så fort han vände ryggen till. Risken är att jag annars hade tippat rakt bakåt och blivit liggande som en skalbagge på rygg där på Arlanda och aldrig kommit iväg) landade vi förväntansfulla i Phuket en het februaridag. Trötta på snö och evigt bilruteskrapande och törstande efter värme,leende människor,pad thai och solnedgångar som fullkomligt tar andan ur en. Ni vet såna man plockar fram bilder på när man kommit hem igen och drar längtande suckar efter. Såna.

Vi tog en taxi till Koh Kho Kao där vi planerat att stanna några nätter innan vi funderade på var vi skulle ta vägen härnäst.

Taxi ja. Har ni åkt taxi i Thailand? Det går…fort. Jättefort på vägar som trots bälten fick oss att tippa omkring i baksätet likt prästens lilla kråka som precis vi skulle ut på nya äventyr.

Jag har ju mina Fragmininjektioner och efter att förgäves ha försökt sikta på magen i tio minuter lutade sig mannen (som är en smula känslig och som tyckte att mitt viftande med en sprutspets gått en smula för långt) fram och knackade på chauffören och bad honom sakta in vid vägkanten.

Ja, och ALLT i sprutan ska i. Mig.

Vi pratade lite om hjälpsamhet och vänlighet och chauffören sa att ”ni kommer trivas på Sunset beach resort för ni svenskar är precis som vi,tysta och vänliga” och jag blev så där luddigt varm inuti för det var väl en komplimang som hette duga.

Och hotellet

En magisk pärla av stillhet. Nybyggt och ännu inte upptäckt av alla andra. En nästan folktom strand och starten på den här resan kunde inte vara mer perfekt.

Skynda dig hit till denna vackra oas av stillhet innan alla andra gör det. Skynda dig hit till rykande heta soppor och ljumma vindar och det där som gör att jag kommer på mig själv med att skugga ögonen med handen och hålla utkik efter Robinson Crusoe på en folktom strand.

Det var varmt. 36 grader i havet vittnar kanske lite om hur varmt det var i luften. Inte ett moln på himlen,vit sand och isande kalla banan och melonshakes. Dagar med nyp-mig-i-armen-varning

och framför allt Stillhet

Vi hyrde moped och tog oss ner till hamnen en eftermiddag. Förvillande lika ”Dum & Dummare” måste jag ju en smula motvilligt erkänna. Men med armarna i ett krampaktigt tag kring mannen och en klotrund störtkruka på huvudet och varma vindar på bara armar och ben satt jag där och liksom tog in Thailand med alla sinnen.

Älskar hur det här landet liksom värmer mig utifrån och in och tillbaka igen…

Annars låg vi mest där på stranden i en varsin solstol, om vi inte reste på oss, gick en stund efter stranden och plockade snäckor eller till restaurangen för att moffa i oss det vi för stunden var sugna på.

Denna magiska stillhet

Efter några nätter var det lite vemodigt dags att stuva ner sakerna i ryggsäckarna, ta oss över till fastlandet och vidare till Khao Lak och Andamania beach resort. Landvägen förflyttar man sig smidigt i grisbil som en herre på hotellet så fint utryckte det. Men det hör till att sitta på ett flak efter vägar där spinkiga kossor äter torrt gräs och mopeder med sex personer på, susar förbi.

Och vet ni! Trots mannens möjligen lätt höjda ögonbryn,hade jag gjort en spraytan några dagar innan vi landade i värmen. -”men är det inte bla precis därför vi åker dit!? För att sola?!” Sa han och tittade misstroget på mig när jag gyllenbrun glatt kom hemskuttande mitt i gråkalla februari.

Och jo, naturelement. Men betänk att första veckan är jag så blek att jag utan överdrift tenderar mintgrönt och lägg därtill till sommarlätta kläder i ljusa färger och katastrofen är ett faktum. Nu slipper jag dessutom haja till när jag ser mig på kort från de där första dagarna, för ett smilande lik med en färggrann drink i näven är inget man ramar in och har på väggen direkt.

Nåväl. Khao lak var nästa anhalt. Det skulle få bjuda på ett dopp med en elefant, fler lata dagar i solen, nya bekantskaper, vackra leende människor och allt det där som är Thailand ni vet.

Allt det där som värmer mig, utifrån och in och tillbaka igen

/Jeannette

Thailand

Snart

Snart åker vi!

Nytt pass är fixat (men vad är det med polisens passfotoautomat egentligen?! Är de programmerade att lägga till 10 år för att de ska vara up to date längre? Och i så fall- varför berättar de inte det?!) det förra gick ut dagen efter vi kom hem från Turkiet i höstas och jag hade sett fram emot ett nytt där jag ser, hmmm mindre asiatisk ut? (asiatiska kvinnor är vackra. Passfoto-asiatiska är det inte, och mannen hävdar bestämt att det inte ens var jag på bilden,att de förväxlat det hos polisen. Jag är böjd att hålla med)

Fragmininjektioner äro hämtade från apoteket. De som gör mitt blod tunnare än vatten och som ska minska risken för nya blodproppar under flygresan. Så en halvtimme innan vi lyfter står jag inne på en flygplatstoalett och profylaxandas medan jag sticker mig i magen med en nål jag tycker är lite onödigt grov för mitt eget bästa.

Premiumclass är bokat av samma orsak som ovan. Trånga säten med exakt noll benutrymme gör dumheter med folk, det är jag ett levande bevis på. Jag ska dessutom vara bättre på att spatsera omkring i planet den här gången. Och pumpa med fötterna. Amen.

Solsmörjor skall inhandlas och packas ner i två stora ryggsäckar tillsammans med flortunna sommarkläder i mjuka färger, och sedan är vi beredda att möta sol och värme, god mat och leende vackra människor i ett land väldigt långt borta.

Snart. Väldigt snart.

Vi tänkte starta på Koh Kho Khao för att efter några nätter fortsätta till Kao Lak och sedan vidare igen.

Vart? Ja, vad säger ni, vad är det vi inte får missa? Var är vattnet helt klart och stranden mera kritvit, maten extra god och allt lite mera fantastiskt? Berätta!

Så

Om inte så jättemånga dagar är vi på väg. Mannen, jag, två tunga ryggsäckar och ett mjukt fladder i bröstet, redo att möta vackra leenden.

Och en solnedgång som vet att fullkomligt ta andan ur en.

Jeannette 

Följ med oss till värmen på Instagram, @ditnasanpekar.se

Bilderna ovan är tagna under tidigare resor till Koh Kradan, Koh Bulon och Koh Lipe

Bodrum Turkiet

September 2014

Så kom då en snötäckt vinter. En vinter som i vanlig ordning följdes av en vår och en sommar. Inget uppseendeväckande eller konstigt med det, kan man ju naturligtvis tycka.

Fast jo

För vi stannade hemma. Inte för att vi ville det, vi vet egentligen inte riktigt hur man gör när man inte åker bort en sväng, eller åtminstone har en resa i sikte, eller möjligen en flagnande hud som bevis på att vi nyss varit på ett ställe som är soligt och varmt och som inte heter Hemma.

Orsaken till resetorkan var flickan med simhudstårna. Ni vet hon man fått tvinga upp ur vattnet och som är skrynkligt russinlik mest hela tiden. Flickan med simhudstårna hade blivit med häst förstår ni. En älskad ponny som inte gick att lämna för alla solstrålar och glada poolstänk i världen. Vi lockade och vi pockade men fick tillslut erkänna oss besegrade och ge upp.

Tills sommaren var över och vi kunde blicka ut över en nylagd gräsmatta, en ny gång av trädgårdsplattor och ett fint hönshus innehållande åtta glatt pickande hönor (ni vet,sånt man pysslar med när kritvita stränder, kokosdoftande hud och röster på främmande språk liksom lyser med sin frånvaro)

Fast vi lovade ju… sa mannen och jag till varandra, packade resväskorna och vinkade adjö till hus-katt-höns och ponny-vaktande stor dotter, en arbetande son och flickan med allt mindre antydan till simhudstår.

Och så for vi tillbaka

Tillbaka till Yasmin Resort och vår blå bubbla av saltstänkta dagar ute på solpiren och tillbaka till en vecka fullproppad av ingenting. Vi kikade på andra ställen också. ”Är vi tråkiga nu?” frågade vi oss när vi skulle boka och svarade i nästa sekund oss själva med ”fast vi trivdes ju där, vi riskerar ju inte att bli besvikna”.

Tråkiga eller inte, vi njöt av god mat, strålande sol från en klarblå himmel, salta bad och dagar fyllda av absolut ingenting.

Ni vet dagar när det största problem man har är huruvida man hinner äta upp glassen innan den smältande rinner ner över handen eller inte.

Vi läste, lyssnade på främmande språk från solstolarna intill oss, shoppade och log åt att det är skönt med en vecka då och då utan några som helst måsten.

Dagar som doftar kokos. Och kvällar med fläktande medelhavsvindar på bara armar och sommarkläder som fått plockas fram igen eftersom det blivit höst hemma. Och kroppar som inte riktigt var redo för att stängas in i varma kläder ännu och därför gladde sig åt att få svepas in i tunna tyger en vecka till.

Dagar av sol, leenden och den där känslan av inte så självklar självklarhet. Förstår ni vad jag menar? När dagar i ett blått paradis blir hela ens värld för några dagar och hur man nästan precis från första dagen finner någon sorts självklarhet i att man tillhör allt det där, att det är ens vardag? Att få dra undan gardinerna på morgonen och mötas av en strålande sol från en klarblå himmel och höra glada tillrop på främmande språk, och det liksom är både en nyp-mig-i-armen-känsla och så självklart på samma gång?

Jag älskar det där

Och mitt i all ihopkok av verklig overklighet är jag mest så innerligt och ödmjukt tacksam.

Jag blir luddigt varm inuti när mannen i den iranska familjen vi sitter tätt intill en kväll på amfieteatern, skrattande och lite stolt möter min blick över huvudet på sin fyraårige son som högljutt och med mycket stor inlevelse följer med i det som händer på scenen, en blick av samförstånd, från en förälder till en annan.

Vi åkte på en båttur igen. Mest för att i alla fall ha gjort nånting den där veckan och vi sköt fram över ett glittrande hav under en klarblå himmel på väg till stranden som var målet för dagen, för att sedan halvvägs på väg hem få lägga till i en hamn och ta sista biten i taxi då allt det blå ovanför oss plötsligt bytt skepnad till svart och kraftiga vindar fick båten att bete sig som det krängande Sjörövarskeppet på vilket nöjesfält som helst.

Men de sista dagarna infann sig något jag faktiskt aldrig upplevt i mitt liv någonsin. En känsla av kryp i benen och ett envist Jaha? Och nu då?…

Vi är färdiga här nu sa jag till mannen och han höll nickande med. Vi behöver hitta en ny bubbla av blått och ingenting fortsatte vi och kom sedan samtidigt på att det inte var riktigt sant. Vi behövde nya utmaningar. Vi behöver stå på en liten ö väldigt långt borta, barfota och med fullproppade ryggsäckar, villrådiga och för tillfället hemlösa medan vi fnissande tittar på varandra och utbrister;

Jaha? Och nu då?…

Jeannette

 

Bodrum Turkiet

September 2013

Ibland snurrar allting lite för fort och det känns som livet liksom småspringer lite framför en på stigen och man hinner inte riktigt med. Ibland tittar man bara på varandra, skakar på huvudet och känner att nej stopp… Vi hade varit hemma i Sverige igen i ungefär en månad, mannen hade bytt jobb innan sommaren och efter en tid började han bli lite krispig i konturerna, om ni förstår vad jag menar?

Så lite tid, så mycket att tänka på, så många att tänka på, planering och jobb med sig hem om kvällarna. Vi åker igen, sa vi till varandra. Vi åker någonstans där du inte behöver tänka eller fatta en massa beslut sa jag till honom. Så vi for. Bara vi två. Till ett ställe där det största beslut som fanns att fatta gällde huruvida man ville doppa sig i poolen eller i havet eller om man skulle testa alla efterrätterna eller nöja sig med några få…

Vi for hit

Till Yasmin Resort strax utanför Bodrum

Där behöver man inte tänka så mycket, där behöver man mest ligga i en solstol med en bok,viftandes på tårna och ett leende på läpparna.Vi valde all-inclusive, för att vi ville verkligen befinna oss i en bubbla för en stund. En bubbla av blå himmel, glittrande hav, obscena mängder god mat och inga måsten. Massor av tid till att bara se på varandra, skaka på huvudet åt den där bubblan och le

Och det gjorde vi. Vi log medan vi låg där ute på piren lyssnandes på röster från andra delar av världen, vi log när vi åkte med på en sån där jätteturistig båttur där vi skeppades runt bland olika badvikar och blev serverade kyckling med pasta på plasttallrikar.

Och vi skrattade så vi skrek på kvällarna när vi satt på amfiteatern och såg gänget där göra parodi på oss turister eller kora Miss Yasmin Resort utifrån hur bra man var på att galoppera fram över scenen med ett ägg mellan knäna.

Vi satt där tätt bland andra skrattande människor från Iran, England, Kazakstan och Armenien och vet ni?

 Vi skrattar åt precis samma saker

Vi tog en dolmus in till Turgutreis, shoppade och åt middag, men mest låg vi där i en varsin solstol, jag med en bok under näsan och mannen utan (han behövde inte, för jag levererade högläsning så fort jag stötte på ett stycke i en bok värt att dela med sig av på en pir i Turkiet bland allt det blåa.

Och vi fnissade lite åt killen som valde att uppfatta sitt arbete som DJ borta vid familjepoolen som en fribiljett till betydligt större arenor och därmed en smula överpepp låste ljudet på max. Kan bli lite krock när en stor del av publiken fortfarande guppar omkring på det grunda i färgglada badringar.

 Vi åker hit igen nästa år, sa vi och valde att bortse från den där regeln vi har att aldrig två gånger till samma plats (fast ni som följer oss här vet att vi brutit mot det där en gång tidigare) För det här är liksom vårt ställe nu fortsatte vi. Vår bubbla

Vår bubbla av blått

Vi kände oss nöjda när veckan var slut, nöjda och påfyllda ända långt där inuti oss av sol och dagar fyllda av ingenting.

En vecka fylld av saltstänkta dagar under ett parasoll i en bubbla av sol gör bra saker med en. Det gör ett leende lite bredare och det gör konturerna mer tydliga.

Det fyller på

/Jeannette

lite till…

Provence, Frankrike

Så var det dags att stuva in resväskorna i vår hyrbil, vinka adjö och au revoir till fina gårdshuset, vackra vita hästar, rosa flamingos och den numera proppmätta hunden Gatsby och bege oss uppåt i landet. Mot Provence och staden Vence (vi gjorde en liten avstickare till St Tropez efter vägen, där finns det båtar vet ni, båtar stora som världsdelar)

Mannen suckade lyckligt och hade nåt lite drömmande i blicken när vi hoppade in i bilen igen och fortsatte.

  Kanske var våra förväntningar inte sådär skyhöga, för enligt bilderna var huset vi hyrt  ingen Provensalsk dröm direkt,lite stelt och tråkigt, men det hade pool vilket flickan med simhudstårna hade dikterat som krav och dessutom var vi ute lite i sista sekund när vi bokade, så vi hade inte så mycket att vinka på och tänkte att det var bättre än inget. Huset ägdes av ett par där kvinnan var från Danmark och tydligen lämnade de Provence om somrarna och upplevde det dejliga hemlandet under några månader istället. Nåväl, bilderna på nätet gjorde inte huset någon rättvisa direkt.

 Jag menar…

Halva vistelsen gick ut på att vi låg vid poolen och dikterade fantasi-mail där vi hjälpte paret med nya bilder på deras hus samt en text som skulle göra huset och läget mer rättvisa. Vi skickade aldrig det där mailet, men voila! Här får ni en inblick

i paradiset

Vence klättar på en sluttning och gatorna är branta, men bjuder  på en utsikt to die for. Mannen och jag bodde en spiraltrappa upp med eget badrum och varje morgon drog vi isär gardinerna och möttes av

Frankrike liksom.

Som sagt, vi använde poolen flitigt i värmen, men varje dag begav vi oss på sightseeing i byar och städer runt omkring. Och eftersom vi tidigare testat konceptet ”Två länder på en dag” (se; Dit man åker och gör själen glad) så ville vi ju inte vara sämre nu. Dessutom drämde vi i och toppade det gamla rekordet med tre länder på en och samma dag; Vi mumsade fransk frukost a’la frasig baguette med nån fin ost och lufttorkad skinka till, och sedan klippte vi i oss en Pasta frutti di mare till lunch i Italien, fortsatte med en glass i Monte Carlo, Monaco -och kröp sedan till sängs mätta och belåtna ”hemma” i Frankrike igen.

nom-nom

Men nu går jag lite fort fram, vi backar lite

Hänger ni med?

Italien bjöd på salta dopp i havet, en typisk frukt och grönsaksmarknad och en yvigt gestikulerande och gapande Italienare då vi inte riktigt kunde fatta och anamma deras parkeringsseder Det ska gå fort, nämligen. Man ska inte stanna och fundera så länge upptäckte vi. Men en utskällning på sprakade italienska är inget vi upplever sådär dagligdags och vi tyckte nästan att det var en smula exotiskt faktiskt och kanske stärkte den arge mannen bara vår bild av befolkningen som eldigt yviga och ni vet, italienska.

Äldsta dottern valde dessutom att möta hans eldiga harang med ett leende och då blev det liksom ännu värre och vi ska nog vara glada att vi inte förstod vad han sa för jag tror inte direkt han läste upp ett bullrecept för oss, om jag säger så.

Och så Monaco. Jag är inte klädsamt blygsam om jag säger att vi inte var sådär Monte Carlo-tjusiga man kanske inbillar sig att man borde vara i denna värld av lyx och annorlunda. Ni vet, en stund tidigare hade vi legat på stranden i Italien, viftandes på tårna och sörplandes citronjuice, och där stod vi nu utanför casinot och tittade på bilar vi möjligen sett på bild innan, lite nybadade och sommarklädda med salt kvar på huden. (dock vill jag säga att god smak inte alltid följer med pengarna som det heter, eller så hade bara garderobslampan pajat för några av ägarna till vrålåken just den här dagen, vad vet jag?)

Resten av veckan fortsatte gå i poolstänket och utflykternas tecken. Vi tog en tur till parfymstaden Grasse, shoppade och såg oss omkring i Biot och hemma i Vence.

Och det var varmt och inte ett moln på himlen

Och åter igen; kontrasterna. Vindruvor utanför dörren och boulebana i trädgården. Frukt och grönsaksmarknad, ostar i långa banor och allt det där ni vet, som liksom är Frankrike…

Äskade vackra Frankrike

Det som får mina hjärtslag att sakta ner en smula, ändra rytm lite och hur jag känner mig så hemma. Jag ser mig omkring där och känner långt där inne att jag hör till. Jag känner igen mig i människorna där, jag känner mig hemma i deras sätt att röra sig, hur de rör vid varandra och hur vårt inre har precis samma takt och melodi.

Jag tror inte att blod är tjockare en vatten, men jag tror att den del av mig som faktiskt kommer från just den här delen av världen vaknar till liv här och på något sätt känner någonting i mig igen sig här, även om jag aldrig varit en del av det annat än så här, som gäst.

Men.

Allting har en ände, så även lata dagar vid poolen, goda middagar, solmogna vindruvor vid ytterdörren, utflykter och vindlande vägar genom ett vackert landskap. Det var dags att åka mot Nice och ett väntade flyg hem till Sverige igen.

Bara för att några veckor senare hitta oss själva med passet i handen på ett flyg mot Turkiet.

Så det kan bli.

/Jeannette

Camargue Frankrike, juli 2013

 Älskade fina, vackra och fantastiska Frankrike. Detta ojämförbara land som ändrar mina hjärtslag lite och där allt det vackra liksom lägger sig som mjuk bomull i bröstet på mig. Allt det där som fått oss att lova oss själva och varandra att vi ska återvända dit varje sommar; atmosfären, maten, språket, färgerna, värmen, och till de med samma inre takt som jag

och till mjukt fladder i bröstet

Vi hade hyrt ett litet gårdshus i underbart vackra Sain Laurent D’aigouse i medelhavsdeltat Camargue.

Camargue är vita hästar, rosa flamingos, unikt vackert landskap och ännu flera vita hästar.

Och ett gårdshus som vet att ta andan ur en. Ni förstår, när man säger ”nu åker vi hem” till varandra och menar det här…

På morgnarna tog mannen med sig någon av döttrarna och gick till byns boulangerie och köpte nybakta frasiga baguetter. Dessa avnjöt vi sedan med oanständiga mängder ost; roquefort och brie tillsammans med lufttorkad skinka och tomater under ett parasoll på vår lilla innegård. Flitigt uppvaktade av hyresvärdens hund Gatsby, som varje morgon anlade den mest sorgsna och eländiga hund-blick man kan tänka sig, knuffade upp vår grind och gjorde sig redo för frukost.

Snälla, en korvbit eller två? Jag har inte ätit på flera år! (och vi liksom; ”Åååå, men stackarn! Ge honom osten också”)

Förresten, hundkojan. Visst är det liksom bara jamen, så självklart? Klart vovvarna i paradiset Camargue tar en siesta i en tunna när solen gassar som mest! Som hämtat ur en Disney-film.

På dagarna gjorde vi utflykter. Besökte vackra slott och vingårdar, flamingoparken och staden Saintes Maries de la Mer.

Apropå slott, så vill äldsta dottern låta hälsa att om ni ska besöka en slottsborg och planerar att gå omkring högst uppe på muren, så är en kort vid klänning ett mindre smart val. För om man böjer sig fram samtidigt som en kraftig vind tar i så det viner om öronen kan ovan nämnda klänning få för sig att den för ett kort ögonblick vill tjänstgöra som halsduk istället. Ytterst penibelt när någon råkar befinna sig bakom och därmed får sig en plötslig inblick i dagens val av underkläder. Det låter ungefär ”Höhöhööhöö” när en slottsbesökande fransman en smula oväntat får se lite mer än Saintes Maries de la Mer från ovan.

Och så red vi. Ni som följer oss på Instagram vet att tre femtedelar av familjen är hängivna hästmänniskor, och det var inte för inte vi valde just Camargue.

”Rid ni” sa mannen som den icke så ridvana människa han är (sedan lånade han ut sina shorts till mig som dagen till ära råkade ha valt en klänning, varpå han fick vänta på oss med ett badlakan lite snyggt runt höfterna. Vad gör man inte för konsten, liksom)

Äldsta dottern med en fransk pålle

Ridningen ja. Jag läste nånstans att vi turister liksom helt och fullständigt släpper det här med säkerhetstänk så fort vi satt våra små fötter på främmande mark. Vi slänger oss glada i hågen upp på moppar utan hjälm och dammar iväg tvärs över grekiska öar eller i thailändsk vänstertrafik (där dessutom ortsbefolkningen kör som de stulit både bil och bensin) eller i taxibilar utan bälte, (fast jag lyckades reta upp en taxichaffis i Egypten en gång när jag under hans vilda framfart längs vägarna fumlade efter bältet trots hans argsinta viftningar och grymtningar). Det är precis som vi blir lite odödliga så fort vi inte är hemma. Det jag vill komma med detta är att vi i vår familj inte verkar vara annorlunda.

Jag menar…

Nog för att båda våra döttrar är duktiga ryttare och framför allt den äldsta har många år i en sadel bakom sig, men flipflops och shortchaps??!!!! Det skulle vara hemma det.

Och så badade vi, såklart. Varje dag, vilket var ett måste för det var extremt varmt. Vi låg där i sanden med en bok i ena handen och en baguette i den andra. Kisande mot Lilla T som  i cyklop utförde vattenkonster med sin storasyster i ett varmt, glittrande medelhav.

Det där mjuka fladdret i bröstet

En kväll gick vi på tjurspelen i byn. Arenan satt ihop med kyrkan vilket kanske säger en del om hur stort det här är i den här delen av Frankrike.

Nåja, där satt vi och tittade på hur unga tjurar jagade några våghalsiga killar fram och tillbaka över planen. Efteråt traskade vi hemåt genom byn. Förbi alla gamla stenhus och vackra järngrindar genom vilka vi kunde se vindruvor växa i trädgårdarna,precis som äppelträden där hemma. Så lika och samtidigt så helt olika.

Så fantastiskt olika

Älskar känslan av att vara så långt borta hemifrån, men ändå känna mig hemma. Förstår ni vad jag menar?

Ibland stannade vi vid någon av de frukt och grönsaksstånd som fanns efter vägarna. Köpte solmogna aprikoser, stora tomater och persikor. Ni vet persikor som är så fulla med sol att det rinner till armbågarna när man försöker äta dem.

I en vecka stannade vi där bland vackra vita hästar, sol, bad och goda ostar, innan vi begav oss uppåt i landet igen. Mot Provence med sina vackra trädgårdar och hisnande vacker utsikt, och ännu mera sol och bad.

Och ännu mer av den där känslan av att vara borta men ändå hemma.

La croix de Camargue. Symbolen för Camargue, på varje husvägg där borta och numera även på ett hus i lilla Sverige. Det påminner oss om att vi måste tillbaka.

Snart

Följer ni  med till vackra Provence? (Och lite snabbt till Italien och Monaco också. Man måste ju se sig omkring när man liksom redan är i farten)

Ja?

Au revoir.

(Vi flög till Nice och tog oss med hyrbil ner till Camargue, där vi hittade vårt fina gårdshus via  Airbnb)

 

 

Ibland händer sånt som inte får hända. Ibland händer det att jordens oväder drar igång med bokstavligt talat, blixtar och dunder.

Ibland händer det att man just då inte är hemma och kan göra sånt där som är himla smart när Tor goes bananas där uppe och drämmer som värst med sin hammare.

Som att dra ur kontakten till datorn, tex.

Alla bilder, och då menar jag ALLA bilder. Vi pratar flera tusen bilder, är puts väck. Naturligtvis finns de NÅNSTANS, (det där ”nånstans” skriver jag med en liten orolig klump i bröstkorgen) vi ska bara…

Typ leta lite…

Men NÄR vi hittar dem i vår lilla, numera omplåstrade dator, då ska ni få följa med mig till mitt älskade Frankrike och till Camargue och Provence.

Så kära vänner, nu håller vi tummarna (och tårna)

Och så ses vi snart här igen?

Ja?

/Jeannette

 Nu finns det en portal för oss som kuskar runt vårt vackra klot och gärna skriver om det, och framförallt för dig som vill följa oss på våra eskapader, du som vill ha tips på resmål eller som bara vill drömma dig bort en stund.

Klicka in på Svenska resebloggar, kanske hittar du just din favorit, det finns några att välja på!

Dit näsan pekar är i gott sällskap!

Bon voyage!

/Jeannette