Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 1

Har man en gång varit i Paris så vill man tillbaka. Jag lovar, testa får ni se! Paris är allt det där du tror att det ska vara -med plusmeny!  Det var rätt många år sedan vi var där första gången jag och mannen, och tro mig, det var med ett löfte om att komma tillbaka vi for därifrån. Nu tog det kanske lite längre tid än vad man hade hoppats på, men den som väntar på något gott…( väntar ALLTID för länge)  Nåväl, den här gången planerade vi att ta med våra två äldsta barn, 18 och 20 år gamla. För att knorra till det lite extra så skulle det ske utan att de visste om det.

RECEPT PÅ EN LYCKAD KIDNAPPNING: 1.Man utför ett telefonsamtal till dotterns chef och söker ledigt. I smyg. 2. Man skriver två listor där det står vad ungarna får packa med sig. 3. Man utser ett stycke kompanjon/medbrottsling i form av en farmor.   4. Några timmar innan avfärd utdelas packlistor till två mycket förvirrade, stackars stora barn. 5. Man knölar in tidigare nämnda, nu också lätt spaka stora barn med alla väskor i bilen och sticker iväg. 6. Man räcker fram passen till två nu väldigt storögda, stora barn.  7. Har is i magen, och när man åkt vad som känns som en evighet, så vräker man på en skiva med nån käck fransk slagdänga på högsta volym, varpå ungarna vrålar; PAAAARIIIIS!!!!!

Och sist, men inte minst. Nr 8. Någonstans vid punkt nr fyra håller man truten. Vilket är en smula svårt när man som jag lider lite av vad man kan kalla glappkäft. Här lyckades jag då avslöja att det skulle flygas lite genom att i stressen nämna för sonen att han inte ”skulle packa något som inhöll flytande vätska i ryggan därför att …” Touché!!!

Nåväl. Iväg och fram kom vi. Vi hade bokat rum på ett litet hotell i Montmartre (även kallat ”konstnärskvarteren”, men så mycket till konst och konstnärer såg vi inte till, däremot var varannan butik en musikaffär och varannan var ett så’nt  ställe där de som jobbar där är av kvinnligt kön och de som väljer att gå dit är av motsatt kön, ja ni fattar)

Paris kan inte beskrivas, det måste ses och framför allt, upplevas! Enl mannen är deras tunnelbanesystem väldigt bra och lättbegripligt även för turister (Ingen kommentar. Jag tar rygg på mannen och litar blint på att han vet var vi ska. Lättbegripliga tunnelbanesystem är en term som inte existerar i min vokabulär)

Men som sagt, Paris kan inte beskrivas, i alla fall inte med ord så jag gör ett litet försök med bilder. Voila!

Leta reda på en sån här skylt om ni vill ta en tur i deras mkt lättbegripliga tunnelbanesystem.

Ack så liten i verkligheten och liksom en smula inklämd, men här är den, den berömda Röda kvarnen!

Parisborna måtte ha Europas tightaste rumpor, i alla fall de som frekvent besöker  Sacré-Coeur, det är en miljon trappsteg, men värt mödan!

Inget Paris utan en tur upp i Eiffeltornet! Här vill jag då nämna, sådär i förbifarten att ”hiss” på franska heter ascenceur medan det franska ordet för ”trappa” är escalier. Det visste vi inte då. Hade vi vetat detta så hade det besparat oss en sisådär sjutusen trappsteg (så kändes det i alla fall) Man kan ta sig upp i Eiffeltornet i tre utav de fyra benen. Köerna ringlade sig långa, utom en kö, och dit lubbade vi som fyra ystra kalvar och liksom tummenuppade och high-fiveade varandra i glädjen över att komma så bra till i kösystemet. Heja oss liksom! Möjligen ägnade vi en sekund till att fundera över varför alla andra inte var så smarta som vi, men en sekund går fort över. Vi köade ändå en lång stund och när vi änligen kom fram och betalade så gick det då upp för oss att någon hiss fanns det inte. Inte i det här benet. Så det blev till att gå. I branta trappor rakt upp. Här high-fivear man inte varandra, kan jag säga. Här gnälls det. Jag gjorde ändå mitt bästa genom att öka takten några gånger medan jag glatt ropade, ”Det här är bra för rumpan!! Ser ni nån skillnad än?! Den blir säkert supertight nu!!?” (responsen var väl inte sådär överväldigande, men det beror nog bara på att de var trötta?) Nåväl, man behöver tursamt nog inte gå ända upp till toppen som är på 276 meters höjd, utan man får åka hiss från plattform ett. Hissresan bjuder på lite utsikt den också, (möjligtvis missade jag lite under de stunder jag blundade) men bilden nedan är från någonstans på mitten och jag skulle vilja träffa de som jobbar med att kolla och dra åt alla skruvar och muttrar varje månad- För visst är det väl någon som har det som jobb??!!

Visst???

Från plattform ett ser utsikten ut så här. Det ni tittar på är kön för de smarta, alt kön för de som vet skillnad på det franska ordet för ”trappa” och det som betyder ”hiss”.

Ascenseur. Lägg det på minnet.

Från toppen kan man en klar, fin dag se 70 km bort! Och så kan man zooma in Triumfbågen. Och ser ni?! Den här stan har inget slut!!

Kan man göra Paris på fyra dagar?! Nä. Men man KAN klämma in Eiffeltornet, Sacré coeur, Notre Dame, Louvren, Triumfbågen lite shopping och väldigt mycket promenerande på fyra dagar. VÄLDIGT mycket promenerande. Snygga skor är kul, sköna skor är ännu kuligare. Tro mig.

 I alla fall om man ännu inte lärt sig det franska ordet för ”trappa”.

Dit man åker för att hitta Nemo

Makadi bay, Egypten, mars 2012

Ja. Och knappt hade vi hunnit landa hemma i Sibir… förlåt, Sverige, innan mannen lät meddela att han drabbats av något han kallade för snödepression. Allvarligt var det också. Och det enda kända botemedlet var tydligen en ny resa.

Snödepression kan man enligt mannen drabbas av om man rymmer till sol och värme och sedan plötsligt och väldigt obarmhärtigt tvingas tillbaka till snöskottning, bilruteskrapande och pelletseldning innan man knappt hunnit blinka.

Så därför fann jag mig själv sittandes bredvid den nu inte längre så snödeprimerade mannen på ett plan mot Egypten, bara några veckor efter vi kommit hem från Thailand. UTAN barn den här gången, vilket kan skapa lite lätt förvirring då man plötsligt bara har sitt eget pass att hålla reda på (vilket är illa nog, särskilt som man aldrig känner igen sig själv på fotot)

Vi hade ingen som helst koll på Egypten, mer än att det var varmt och trivsamt för både människor och kameler, och att man bör boka all inclusive för att inte drabbas av vad de kallar ”Faraos förbannelse” (vilket, lite fint uttryckt, betyder att maten man ätit liksom säger ”Hej” och ”Hejdå” väldigt frekvent under ett par dygn eller så. Ja, ni fattar)

Egypten är kul!! Och vet ni, ni behöver inte leta Nemo längre, för vi har hittat honom! Han simmade så fint där i det kristallklara vattnet med alla sina kusiner och bryllingar. Egypten har ett av världens bästa dykvatten så vi dök och snorklade. Inte. Vi utförde istället som mannen kallar det, pensionärssnorkling. Det innebär mer exakt att man helt sonika bokar in sig på en tur med en glasbottenbåt. Himla finurlig grej för såna med djupvattenskräck (mannen) och såna som helt enkelt inte kan hålla truten tillräckligt länge för att kunna använda en snorkel (jag)

Hur som, så var det en härlig upplevelse, och förutom Nemo hittade vi jättevackra fiskar, och en hel del fiskar som nog borde vara glada över att det inte finns speglar där nere i havets djup.

Makadi bay ligger strax utanför Hurghada, och där finns tyvärr inte en pyramid i sikte, men för att inte helt missa en fläkt av historiens vingslag for vi på en dagstur till Luxor för att hälsa på Tutankhamun och de andra i Konungarnas dal. Med på resan hade vi en otroligt duktig guide, en fantastiskt energisk kille som rabblade Egyptens historia som rinnande vatten medan han med spretiga fingrar pekade vilt åt alla håll. I åtta timmar. (Halva resan gick åt till att försöka upptäcka luckan i ryggen på honom där någon måste ha petat in ett par, tre Duracellbatterier)

Förutom konungagravarna besökte vi Hatschepsuts dödstempel, (Kvinnlig farao,vilket ju inte hörde till vanligheterna direkt. Det finns en otroligt intressant historia bakom som inbegriper mer intriger än alla Dallasavsnitt tillsammans. Bör lyssnas till på plats), Karnaktemplet, och ett papyrusinstitut.  En fantastisk dag som för oss också innebar en penningsugen k-pistbeväpnad vakt som erbjöd sig att lätta lite på reglerna vad gällde att komma nära och fota en avbild av Hatschepsut, om vi bara ville ha vänligheten att sticka  några Egyptiska pund i handen på honom.

Pengarna ja. Man uppmanas att ta med en flaska handsprit var än man går och att sprita händerna varje gång man tagit i en sedel eller ett mynt (kan hända att Faraos förbannelse är lite inblandad där också) Och vilken fena man blir på att pruta! Trodde vi lärt oss prutandets konst i Thailand, men icke! Här gäller det att ta i! Det gör nämligen försäljaren också.

Och hit ska ni åka om…

-Ni också drabbas av allvarlig snödepression (som sagt; inte att leka med!), eller helt enkelt längtar efter sol och värme i största allmänhet och god mat. Ja, herregud, MATEN!! Jag hade aldrig testat all inclusive innan, men kära ni, det här får ni inte missa! Tre gånger om dagen åt man sig igenom tre stora rum med mat! Det fanns allt och lite till! Efter att ha ätit sig halvt fördärvad till frukost så dog man en smula i en solstol vid poolen. Någon timma senare lät det ungerfär så här: -” Det är lunchtid nu, är du hungrig?” – ”Nej, inte ens i närheten av vad som kan kallas hunger”. – ”Men, vi har ju faktiskt åkt på all inclusive, så det INGÅR ju…”  Och tre rum senare var man tillbaka i solstolen igen. Bortom allt vad proppmätt heter.

Makadi är en som en gata av superfina hotell,alldeles intill havet. Annars består utsikten mest av sand. Väldigt mycket sand. Jag tror inte det spelar någon roll vilket hotell man väljer, alla är jättefina och håller hög standard. Makadi är bevakat och det går inte att beställa taxi in på området, men det går taxibuss in till Hurghada på kvällarna. Du kan däremot ta en taxi hem igen. Det finns mer än 100 små butiker på området, priserna är en aning högre än inne i Hurghada. Vi bokade resan hos Fritidsresor och vårt hotell, Makadi Saraya Resort, var jättefint med två större pooler och barnpool, jättetrevlig personal och även om det är all inclusive så får man en jättestor lägenhet med kök och stor balkong.

Förutom dagsturen till Luxor (ett måste,en liten sväng med flodbåt över Nilen ingår) och fusksnorlkelbåt så kan man åka på guidad tur rakt ut i öknen till en beduinby. Jeepturen ut går inte med ord att beskriva, men jag kan utan större ansträngning föreställa mig hur ett popcorn känner sig. Vägar i öknen? Nej. Stötdämpare på jeepen? Mycket tveksamt. (Kan hända att det fanns en gång i tiden)      I alla fall, efter en rätt lång stund där rumpan hade kontakt med sätet ungefär en nanosekund åt gången så kommer man fram till en beduinby. Där fanns snälla kameler att rida på och möjligen en smula otippat, ett terrarium (!) med en samling djur varav hälften jag inte hade en aning om ens existerade. Strax innan solnedgången kör man vidare ut i öknen och så klättrar man upp på Röda havsbergen och ser sedan solen sakta gå ned. Så vackert att man får nypa sig i armen lite. Så tyst och så stilla, med de röda bergen som omsluter en. Alldeles tysta satt vi där och önskade oss ingen annanstans på jorden än just där…Tillbaka i beduinbyn bjuds man på en fantastisk buffé i ett av tälten.Utanför är det så svart och stilla,i sanden har de stuckit ner levande ljus i flaskor, och maten, stämningen och männskorna fick det att knottra sig lite på armarna på mig där jag satt. Efter maten bär de fram stjärnkikare och är det någonstans man ska titta på stjärnor så precis där, i öknen, bland bergen och bland människorna där.

Lova mig om du åker hit, att du också är nyfiken. För Egypten har massor att bjuda nyfikenheten på.

Nejdå, han är inte ett dugg död. Han bara låtsas.

Utsikt från en kamelrygg. Lite för högt och möjligen lite för vingligt.

Efter en vecka av nya intryck och med en känsla av att åter igen blivit påfylld av värme ända inifrån och ut, for vi hem. Hem till det eviga bilruteskrapandet och snöhögar så höga att man inte längre kunde se över dem…

 

 

Dit man åker när man inte orkar frysa längre

Koh Lanta, Thailand. Januari 2010

Minns ni vintern 2010??!! Minns ni hur okristligt kallt det var?!!

Jag minns, och kära Kerstin vad vi frös!!  …Så vi rymde. Vi rymde från snöhögar så höga att vi inte längre kunde se över dem, och vi rymde från det eviga skrapandet av bilrutor, (det finns få saker jag avskyr så mycket som att just skrapa rutor. Jag tror nästan jag har utvecklat någon form av allergi mot det) och vi lämnade ett iskallt Sverige och landade i paradiset.

Flygresan dit hade kunnat få ett helt eget inlägg. Som en parodi, där lilla T satt med en kräkpåse under hakan under de sista timmarna av resan och gjorde det man brukar i kräkpåsar, medan hon försökte hänga med i filmen som visades för tillfället. Och vi andra testade våra kroppars vighet och spänst när vi i sann akrobatisk anda försökte hitta den sittställning som gjorde minst ont för tillfället. Tilläggas skall också att jag landade efter 11 timmars flygresa med fötter så svullna att jag hade kunnat värvats till någon suspekt cirkus där mina elefantfötter med all säkerhet hade nått stor ära och berömmelse. Varenda människa vet att man har stödstrumpor under långflygningar. Alla människor utom vi, uppenbarligen.

Platsen dit våra frusna näsor pekade den här gången var ön Koh Lanta strax nedanför Krabi. Och jag tror att all världens värme också var på rymmen, och att det var precis DÄR den gömde sig, bland alla färger, varma leenden, i det turkosa havet och inuti oss.

När vi kom fram till hotellet och våra bungalows så var det mörkt och sen kväll. Jag önskar ni kunde se oss där vi står på stranden, trötta, bleka och svältfödda på värme. Jag minns att vi bara gick rakt ut i vattnet och sedan blev vi bara stående där och lät vågorna blöta ner byxbenen och att jag nog blinkade bort en liten tår. Långt ute till havs såg vi små lampor från båtarna där ute. Bakom oss, längs med stranden,vid alla restauranger lyste och blinkade det glatt från alla lampor i alla möjliga -och omöjliga färger, och det var så otroligt vackert i all sin lite galna grällighet.

Ni som upplevt jetlag vet att det inte är att leka med. Lilla T var hungrig vid 03.00 och klockan fem tyckte hon att det var dags att gå ut och leka. Sedan var vi lite allmänt kokko i två dagar innan kroppen fattade att det skulle vara på det här viset nu. Att vi var i Thailand. I värmen, bland leende människor och dofter.

I två veckor stannade vi i paradiset. Under en klarblå himmel och 30-gradigt vatten. (men varför envisas man med att ta bilder under de första dagarna? Ingen i familjen vill riktigt kännas vid de där första bilderna nu. Likt fem glada spöken flinar vi upp oss på stranden, i vattnet, bland apor och från elefantryggar)

Om man blir sjuk på Koh Lanta, eller som jag, drabbas av någon skum allergisk reaktion (Hepatit-vaccinet. Fick knata runt i två veckor och se ut som en krokodilväska på armarna) så kan man gå till doktor Salarin. Doktor Salarin är en trevlig kvinna som har sin mottagning längs huvudgatan. När man besöker doktor Salarin så bör man ha i åtanke att sekretess är av lite underordnad betydelse, då väggarna i undersökningsrummet är av tunn plast och därtill öppna pga värmen. Man får därmed ta del av alla andra patienters åkommor och vara beredd på att dela med sig av sina. Medicin får man med sig på en gång, den skedade receptionisten glatt upp ur stora burkar som hon förvarade i en bokhylla bakom sig, och en stund senare kunde jag hoppa in i en tuk-tuk med en påse cortisontabletter i min knottriga lilla krokodilhand.)

Varför Koh Lanta?

Krokodil eller inte så är Koh Lanta en perfekt ö för familjer. Det finns flera mindre stränder och två lååånga stränder, varav den ena passande nog heter Long beach (Prae beach) och den andra Klong dao, det är bara en liten bukt som skiljer dem åt. Klong dao är mera långgrund, vilket kan vara bra att veta om du reser med mindre barn. Stränderna ser annars nästan likadana ut, med massor av restauranger som alla nås från stranden = Bara fötter all day long! Vi bokade resan hos Ving och bodde på Long beach, Lanta beach Resort som både har hotelldel och bungalows, ett jättefint ställe som vi absolut rekomenderar!

 Koh Lanta kallas svenskön, och det är väl inte så där jättekrångligt att lista ut varför. Ön har också två svenska skolor om ni funderar på att rymma hela vintern (Ja. Tanken har föresvävat oss) Till öns centrum Saladan, tar man sig med tuk-tuk, kolla där du bor hur mycket det brukar kosta (bleka spöken betalar mer). Det är i Saladan man gör av med det mesta av reskassan (Jodå. Lita på mig. Shoppi shoppi!) Om du följer huvudgatan tills den tar slut och tar till höger så kommer du så småningom till en restaurang vid namn Papa’s,testa den!! På huvudgatan ligger också ”Lanta Diver” som drivs av svenska Margit. Dykare eller inte, så gå in och prata med henne om du vill ha hjälp eller info på svenska.

 När man inte äter jätteräkor och annat mums, så kan man rida elefant eller ta sig till Koh Lanta Old town. Vi hyrde en bil med chaufför under en dag med en önskan om att se Old town, thailändska munkar i ett kloster (allvarliga men gästvänliga killar), nå’t tjusigt ställe (här fick han som körde välja. Vi hamnade på ”View point, en restaurang med jordens utsikt) apor, (men hoppa över ”Monkey School”. Söta apor fastsatta i koppel gör ingen människa glad)

Överallt finns info om ”Fyra öars-tur”, testa det!!! Välj speedboat istället för personfärjan, då hinner ni stanna längre på varje ställe. (ni slipper också utveckla tinnitus av ett motordunk av sälla skådat slag) I den turen ingår ett stopp vid Emerald cave, en 80 meter lång,kolsvart grotta som bara finns tillgänglig när det är lågvatten. Man simmar in på led med en guide och kommer fram i en hemlig lagun i berget. En otrolig upplevelse! (dock är man inte ensam där. Det finns femtielva arrangörer av ”fyra öars tur” och endast några få timmar att knöka in alla i grottan på). Det ingår också ett stopp på ön Koh Kradan och buffé på stranden. Vid de andra två öarna är det snorkling som gäller. Flytvästar och snorklar/cyklop lånar man på båten.

 Phi Phi-öarna ligger inte långt från Koh Lanta, ta personfärjan dit över dagen (sitter man på taket undgår man motordunket). Trångt och lite väl exploaterat på den största o mest kända ön, men vi hyrde longtail-båt därifrån och blev skjutsade till en vik där vattnet var lika knallturkost som retucherade reklambilder för kokosdoftande solsmörjor! Inget Phi Phi utan en tur till stranden där ”The beach” med Leonardo Di Caprio, spelades in. Kom bara ihåg att den myndige mannen bakom skrivbordet där mitt på stranden vill ha betalt för ditt besök. Kan skapa lite förvirring då det inte händer sådär överdrivet ofta här hemma.

Man måste bara älska detta land och människorna där. Något annat går inte.Thailand vet hur man värmer vintertrötta och frusna själar och gör dem leende och glada igen.

Det var precis vad vi behövde…

Men allt har ett slut, så även två paradisiska veckor i Thailand. Och vi for hem. Brunbrända nöjda och glada.

Tills…..

”Världen är som en bok, den som stannar hemma läser bara första sidan”

– Åt vilket håll du låter näsan peka är mindre viktigt. Jag menar, inget ställe kan ju pekas ut som bättre än något annat? Du kanske menar att ex Alingsås ligger högst upp på din lista över platser man bör ha sett innan man kolavippar, eller så smyger du runt i Borneos jungler med en machete i ett stadigt grepp mellan tänderna, vinkar stillsamt mot en val medan du vaggar fram längs Hurtigrutten, eller klättrar upp för Mount Everest med endast en fällkniv (bra att ha mot närgångna bergsgetter o.dyl. kan jag tänka) och ett par rena kallingar i bakfickan. Själv har jag låtit min näsa peka lite hit o dit i världen, dock aldrig mot Alingsås av någon anledning  (vid närmare eftertanke har jag aldrig testat det där med macheten i Borneo heller. Eller Mount Everest.)

Det beror ju faktiskt lite på vad man är ute efter? Jag vet vad det är jag hela tiden längtar efter. Och ni vet den där känslan, då man precis har landat i värmen någonstans i Långtbortistan, de har rullat fram trappan mot planet, och EXAKT just i den där sekunden man kliver ut ur flygplanet och ut på trappan, och värmen, dofterna, atmosfären, – det nya landet liksom klipper till en rakt i solar plexus med stor kraft?!

Det är just DEN känslan jag älskar, och det är just den känslan jag hoppas kunna dela med mig av i den här bloggen.

Känslan av värme och dofter. Som en smäll.