Dit man åker och ser sig omkring

 IMG_4258

Båtluff, Thailand 2013

Ao Nang.

Så var vi tillbaka på fastlandet. En bil stod där och väntade och vi tog oss tillbaka uppåt, mot Ao Nang.

Efter vägen stannade chauffören för att tanka och vi skuttade ur bilen för att sträcka på oss lite. Detta uppmärksammades av en hel familj som inte bara ville lura i oss risbrännvin, (vilket kanske inte var någon vidare till kulinarisk upplevelse kan jag meddela, och familjen skrattade så de tjöt åt våra ihopskrynklade ansikten) -utan de ville prompt också förevigas på bild tillsammans med oss. Jag vet inte, ett gäng flinande och lite rödbrända svenskar kanske är nåt man gärna vill ha i fotoalbumet? Lite exotish liksom?

IMG_3949

Lika som att de nu finns med i vårt…

Efter att ha kommit fram och släppt av vårt resesällskap i de centrala delarna av Ao Nang fortsatte vi mot vårt hem under de närmsta dagarna.

Trodde vi ja.

 För när vi åkt i mörkret i vad som föreföll vara en evighet, svängde vi då av och skumpade in på en liten väg (här väste jag till mannen att jag var absolut säker på att vi blivit kidnappade och jag nu skulle bli rånad på alla mina snygga flip-flops eller så)

Nåväl, klockan 21.30 thailändsk tid, blir vi väldigt medvetna om att någon bokning kunde inte den barska lilla damen där vi (trodde att vi) hyrt två bungalows,hitta. Eller rättare sagt, eftersom vi inte dykt upp under eftermiddagen så hade hon helt enkelt räknat med att vi inte skulle komma alls och hyrt ut våra bungalows till några andra.

Det var nästan nåt lite tragikomiskt över det hela. Mannen som uppgiven gör tummen ner mot mig där jag sitter med en trött liten T och våra stora ryggsäckar på en bänk, medan barska lilla tanten lite upproriskt blängde tillbaka på mannen med händerna i sidorna och en liten skyll-er-själv-min i sitt lilla ansikte.

Ja,tragikomiskt var ordet.

Fem minuter senare sladdar kvinnans son i bil in på gården i mörkret och vi blir istället skjutsade till ett hotell nära Krabi som hans kompis tydligen ägde. Jag säger ju det! Ska man hamna i nöd ska man göra det i Thailand. Han stod för mellanskillnaden och vi installerade oss i två fina hotellrum och blev sedan skjutsade in till Krabi för att få i oss något att äta.

Men ni förstår

Ao Nang var som en kalldusch. Som ett bryskt uppvaknade efter en vacker dröm eller som ett snöfall i maj, för Ao Nang har liksom förlorat sitt leende, sin själ och värme.

Jag är övertygad om att det fanns där en gång. Innan vi turister kom och tog emot deras leenden och mjuka värme men glömde bort att återgälda dem. Då vi glömde bort att vara tacksamma och att vi faktiskt är gäster hos de här människorna och vi glömde bort att vara ödmjuka inför det. Och det var myller och stress, bullrigt och opersonligt och människor överallt.

IMG_3963

 Och blickar som inte riktigt hann möta våra.

På hotellet jobbade dock en man som vi tog med oss hem i våra hjärtan. Han som hade kvar sitt varma leende, han som fick oss att skratta och som gärna berättade om sitt andra yrke som militärpolis och stolt visade upp ett emblem på tröjan som bevis för detta. Vi kom ofta på oss själva med att titta efter honom när vi lämnade eller kom hem till vårt hotell. Hur vi sög åt oss av hans glada skratt som svampar.

IMG_3972

Och hur vi återgäldade det.

Vi tog en longtail ut till Rai Leh Beach. Där sonen och mannen till sin fnissande förtjusning lyckades få syn på en man som låg och solade i, ja jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det, men jag tror att det var tänkt att plagget (?) skulle tjänstgöra som badbyxor… Eller, jag vet inte. Kanske var tyget av extremt fin kvalité och därmed också snordyrt, för man hade inte direkt överdrivit med tygåtgången om jag säger så.

(Nej nej, ingen bild. Det här är en familjevänlig blogg snälla ni!)

Jag minns att vi tyckte det var så ovant med alla människor på stranden. Trängseln av handdukar i sanden och myllret runt om. Som fyra vilsna Robinson-själar vana vid tysta paradisstränder såg vi oss omkring och längtade tillbaka till paradisiska Koh Bulon och vårt älskade Koh Mook.

IMG_4123

Men vi njöt av rykande het soppa och smältande glassar. Och förstod och påminde oss själva om att vi är olika vi som rör oss över jordklotet. Och för andra är det just det här som är paradiset. För någon är det just det här som får pulsen att sakta ner en smula och som ger ett mjukt fladder i bröstet.

Precis så som det ska vara...

IMG_4097

IMG_4115

Sista dagen tillbringade vi på stranden där i Ao Nang, brände fast brännan ordentligt, sörplade ananas-shake och viftade på tårna innan de skulle hem och möta snön igen instängda i sockor och varma stövlar.

IMG_4191

Vi tog en promenad längs stranden, och längst bort mot skogen fanns till Lilla T’s stora förtjusning vilda apor. Vi bjussade på frukt och Lilla T hade en hel påse bananer och ananas för att dela ut. De här aporna hade dock inte riktigt tid att vänta på att vi skulle hitta snygga kameravinklar när Lilla T lite fint skulle servera dem dagens lunch. De ryckte åt sig påsen ur handen på en gapande liten T och försåg glatt sig själva.

Fast å andra sidan…

IMG_4277

Så var vår vistelse i Thailand över, för den här gången.Tillbaka till snö,kyla och tidiga morgnar med istäckta vindrutor. Jag återvände dessutom hem med nå’t så totalt onödigt som djup ventrombos (blodproppar) i båda benen.Jag kommer aldrig sluta resa, men jag kommer definitivt bli bättre på att vifta på benen under långflygningar hädanefter.

På återseende!

IMG_4259

Var vi tar er med nästa gång?

Frankrike, kära vänner. Frankrike

Ni vet, där mina hjärtslag ändrar rytm.

Jeannette

 

Dit man åker och ser sig omkring

 

IMG_3678

Båtluff, Thailand januari 2013

Koh Mook

del 4

Jag är medveten om att jag sagt att vi aldrig åker till samma ställe två gånger. Jag är också medveten om att vi brutit det löftet till oss själva tidigare, och nu gjorde vi det igen.

För ni förstår

Vi älskar den här ön och Charlie beach Resort. Vi älskar deras bungalows och frukosten som alltid får mig att äta alldeles för mycket. Och vi älskar att promenera eller åka moped tvärs över ön där befolkningen bor. De som alltid ler och hälsar och som får oss att känna oss så välkomna.

IMG_3599

Och vi älskar att äta hos den där familjen som byggt en liten restaurang på klippväggen nere vid stranden. Den man når via en brant trappa. Där man får goda grytor på färggranna plasttallrikar.

IMG_3598

Familjen bor där. Bakom en vägg kunde vi skymta deras sovplatser på golvet. Familjens yngsta brukade sova middag där bland borden, sakta vaggad i sin hängmatta.

Kontrasterna

Det som får en att tänka efter. Att kanske inte ta allt för givet, och hur vi alltid känner en mjuk tacksamhet till människorna där. Och hur vi alltid tänker på dem med värme, hur deras mjuka vänlighet smittar av sig och hur omöjligt det är att inte återgälda deras leenden.

Men vi tar allting från början.

20130206_103553

Jo, vi skuttade alltså av vår longtail, den där vackert soliga dagen. Somliga på två ben och somliga skuttandes på ett, med tån i ett litet vackert paket. Lilla T hade bråttom till poolen såklart (varje dag utan poolstänk är en bortkastad dag enligt hennes uppfattning). Medan sonen och jag letade rätt på en kille som kunde ta oss till öns sjukstuga.

Den första biten är inte riktigt gjord för tuktuk-moped, och man åker där på ett enda krampaktigt hackande andetag, om ni fattar? Det krängde lite hit och dit medan jag o sonen skrattande höll i oss för kung och fosterland. Sedan blev det lite mera körvänligt och då gick det undan lite. Färden gick genom det område där öbefolkningen bor, förbi skolan och…

-Rakt ut på piren? Sonen och jag tittade villrådigt på varandra. Hade vi missuppfattat personalen på Charlie Beach? Kanske var man ändå tvungen att ta båten in till fastlandet för att komma till ett sjukhus?  -”To hospital?” frågade jag lite osäkert tuktuk-killen och pekade på en båt.

-Oh!! You Wanna see DOCTOR??!! Utropade han gapskrattande och vi liksom ”-Yes,yes please”, och vi skrattade fortfarande alla tre när han släppte av oss vid sjukstugan.

Där blev vi varmt mottagna av en glad ung, kvinnlig läkare. Vi visades in i ett undersökningsrum, väldigt olikt undersökningsrum hemma i Sverige. Ni vet, väggar med flagande färg, en brits med en inte allt för nytvättad kudde, en tratt över vilken tån spolades ren och där tidigare patienters åkommor liksom lämnat spår. (Sonen kastade en blick i den där tratten och gjorde sedan det kloka valet att inte göra om det. Ni vet  ju hur snabbt man fäller en svensk, ståtlig fura?)

20130205_102654

 Så härlig hon var den där läkaren, som barfota i värmen skrattade gott åt sonens skämt och varsamt gjorde rent och lade nytt förband på den onda tån och som bad oss komma tillbaka nästa dag. Ute vid receptionen, ett ensamt skrivbord i ett stort rum, satt två äldre kvinnor barfota på golvet och klistrade in lappar i patientjournaler. Dörrarna ut till solen och värmen stod på vid gavel och en tv där i rummet visade någon serie. En man satt där skönt tillbakalutad och tittade. Kanske är det just så? Att man ibland slinker in till sjukstugan en sväng bara för att för att umgås lite och se på tv?

Åter igen. Kontrasterna. Som jag älskar det, och som alla de där små, små, sakerna liksom blir som mjuk bomull inom mig. Hur de i efterhand alltid får mig att le.

Samma rutt på bitvis skuttiga vägar tillbaka till vårt älskade Charlie beach. Där väntade mannen och lilla T med simhudstårna.

Och där väntade dagar av mjukt fladder i bröstet, leende vackra människor, fantastisk mat och långa dagar i solen. Där väntade också våra fina vänner, som kommit efter från Koh Lipe. De som blivit en del av den här resan för oss. De som delar våra minnen.

Vi hyrde mopeder en dag. Mannen och Lilla T på en, och sonen och en smula livrädd mamma med ett stadigt, för att inte säga krampaktigt, tag runt magen på honom, på den andra.

Vi for tvärs över ön. Hamnade lite vilse på röda dammiga vägar i skogen, vände och for tillbaka mot öns mitt. Hälsade på vid vackra Sivalai Resort, drack en milkshake och badade av oss lite resdamm.

IMG_3674

På väg tillbaka passerade vi en liten förskola. Vi saktade in lite och en man frågade om vi ville komma in och hjälpa till att servera lunch till alla barnen.

Åter igen, kontrasterna.

IMG_3616

IMG_3618

De avklippta juice-paketen med barnens tandborstar, uppspikade på rad på väggen. Sovsalen med tunna filtar på golvet

20130207_120631

Vilken dag det där blev. Vilka fantastiska människor vi får möta på våra resor. Hur välkomna vi känner oss, och så fantastiska minnen vi bär med oss. Sådana man varsamt bäddar in i bröstkorgen och plockar fram när man behöver det.

Möten med människor. Jag älskar det.

Tillbaka ”hemma” på Charlie Beach hyrde sonen och mannen en kanot och begav sig till Emerald Cave, (ni vet den där grottan jag berättat om under tidigare äventyr. Där man simmar in i totalt beckmörker i 80 meter och kommer fram till en gömd lagun i berget. Där man simmar väldigt fort och framför allt, där man liksom försöker simma på ytan för att ens fantasi gör helt osannolika krumbukter och lyckas skaka fram både jätteormar och skumma, simkunniga monster där i mörkret.)

Nåväl. Man kan paddla kanot in där också. Och tydligen kan man nästan ångra det efteråt också. Vassa klippväggar i en bångstyrig kanot när man inte ser handen framför näsan är inte att leka med.

Har jag hört.

IMG_3604

Sådana där dagar som gör avtryck. Som lämnar spår inuti mig som svala saltstänk på solvarm hud.

IMG_3858

Lilla T med en som också trivs i vatten.

 Men underbara dagar tar slut så fort. Det hade blivit dags att återvända till fastlandet och ta oss upp mot Ao Nang.

IMG_3890

En, för den här gången, sista färd med longtail från vårt älskade Koh Mook.

Leende, vackra Kooh Mook.

Tuva hjärta

På återseende.

Jeannette

Dit man åker och ser sig omkring

20130205_083025

 Ö-luff Thailand, januari 2013

del 3

Koh Hai

Jamen, vet ni. Det här blev ju himla bra! Vi skulle med varierande stil och framgång kunnat hoppat rep alla fyra inomhus samtidigt och överallt, utan att nudda vid varandra.

Jag menar, kolla

IMG_3495Ett radhus!! Vi lyckades inte riktigt hålla anletsdragen i schack när vi blev visade till vårt nya boende. Ett radhus. I två våningar. Vi knuffade varandra i sidan och log så mungiporna möttes i nacken, konstaterandes att vi numera också hade en egen klotformad fontän utanför vår ytterdörr.

IMG_3496

Notera också den härligt thailändska aqua-dörrmattan. Bara en sån sak, liksom…

20130203_133110

20130203_134243

Utsikt från matsalen. Kyckling med jordnötssås,vattenblänk och ljumma vindar på bara armar. Så självklart och samtidigt så fantastiskt. Ni vet, sådana där stunder som letar sig in långt inuti en och liksom håller sig kvar där, och som kan värma upp en lite när man kommer hem igen.

-Som jag älskar det.

Och som jag behöver det.

En stor pool fanns det också till lilla T’s stora lycka. Där tillbringade hon åtskilliga timmar under de här dagarna. Så även den där dagen då sonen körde en närstudie av sanden.

IMG_3510

Jag låg där vid poolen och kikade på lilla T när hon bättrade på simhuden lite, när jag plötsligt får syn på mannen flaxandes och viftandes som en väderkvarn en bit bort mot stranden.

Då det inte är något han så där frekvent brukar pyssla med så drog jag slutsatsen att något hade hänt. Och mycket riktigt, något hade hänt och nedan kan ni se vad som drabbat sonen den där soliga dagen.

20130204_122946

En nergrävd parasollfot av modell betongklump med ett stålrör. Någon gång har röret gått av och man har då knackat ihop det lite, vilket resulterade i ett en decimeter långt sylvasst vapen som stack upp ur sanden. Sonen hade efter ett dopp i det blå fällt ihop sin långa kroppshydda på sin handduk och skulle ändra ställning, varpå han sparkade ut med foten.

Och skar upp hela stortån.

Ni kanske inte känner min son. Men han är en lång,vältränad och charmig 20-åring som inte tycker om att se blod. Inte alls. Och särskilt inte sitt eget när det av någon otrevlig anledning letat sig ut utanför kroppen på honom.

-”Hörru, kan du titta på min fot?” hade han sagt till pappan,innan han föll som en lång och ståtlig fura rakt ner i sanden med ansiktet före.

Denna tå med sin något bleka ägare, orsakade lite uppståndelse där på gräsmattan dit man flyttat honom. Vi fick lite olika bud. Först att det inte var någon fara, sedan att vi genast måste ta oss till fastlandet och därefter en bra bit med taxi till närmsta sjukhus. Det var inget snyggt sår, långt och djupt. Vi fick också rådet att köpa penicillin. Det kunde vi förresten enkelt köpa i kiosken på hotellet. Vi fick välja sort själva, bara att peka,sa de. Men välj något starkt.

Till sist enades vi och hotellets sjuksköterska (eller var hon läkare? Hennes mycket svårbegripliga engelska gjorde det en smula omöjligt för oss att reda ut begreppen) om att vi ändå skulle stanna på ön, eftersom vi skulle bege oss till Koh Mook dagen efter och där fanns det en sjukstuga.

Såret gjordes rent (av en hotellgäst som arbetade inom sjukvården hemma i Sverige) och packades in i ett tjusigt paket. Vi valde bort ”välj-själv-betala-i-kassan-penicillinet”, då det kändes lite för suspekt för oss. Det var lite knepigt att hålla såret rent, trots bandaget, men med en påse och en sko på foten kunde sonen ändå linka runt där vår sista kväll på ön.

20130203_133159

Och dagen därpå vinkade vi adjö till fina radhuset, poolen, de tatuerade dykinstruktörerna (som tyckte vi borde testa en tur på en undervattensmoped. Nej tack, sa vi och blev himla nöjda över att det blåste lite så vi kunde skylla på det. Grumligt vatten och så, ni vet) och stuvade ner våra ryggsäckar, oss själva och den onda tån i sitt paket i en longtailboat och styrde kosan mot fina Koh Mook.

Koh Hai var fint, jättefint. Men så här i efterhand kom den ön liksom att handla om en tå. En tå och ett oväntat radhus, som gjort för hoppa hopprep.

På återseende 🙂

Ja?

Dit man åker och ser sig omkring

 IMG_3218

Ö-luff Thailand, januari 2013

del 2

Koh Bulon

Jag vet inte riktig hur jag ska beskriva den här ön.

För hur ska jag förklara den där känslan av overklighet? Hur ska jag kunna beskriva den där fladdrande lyckokänslan i bröstet och hur jag kom på mig själv med att fnissa högt när jag såg mig omkring,kisandes mot de andra. Och hur vi ibland bara skakade på våra huvuden och i smyg nöp oss i armen lite. Bara för att försäkra oss om att

 Jo….

Fast Overkligt.

Ja, hur förklarar jag att vi hittade paradiset?

Kanske så här

20130201_123428

Med vajande palmer och ett glittrande hav?

20130201_123022

20130201_123215

Eller med en bild på vårt hem under de där dagarna. Hur jag förtjust utropade; ”Men bodde inte Kajsa Kavat precis så här??!!” när jag fick syn på det.

20130201_121311

20130201_122622

IMG_3291Jag minns att jag låg på mage där i sanden och såg på hur en pytte-krabba, mindre än min lillfingernagel, gjorde små perfekta sandbollar. Och hur jag tänkte att livet borde vara mera så. Att man har tiden,och framför allt möjligheten,att ligga med kinden i handflatan en dag i solen och se på när pytte-krabbor gör fina små sandbollar.

IMG_3398

Sån’t gör bra saker med en. Jag önskar det hände mera ofta.

 Ja,för Koh Bulon sänker pulsen på de som letar sig dit. Utanför sina bungalows låg leende människor i hängmattor, med en bok under näsan. Jag älskar sånt! Jag älskar att det viktigaste man hade att göra på dagen var (förutom att äta) att läsa och plocka snäckor. Å, vad vi plockade snäckor! Och Å, vad vi fick släpa runt på något kilo extra under resten av vår ö-luff.

IMG_3372

Och Å,vad det var värt det.

IMG_3322

Och de där hängmattorna. På något sätt har de fått symbolisera den här ön för mig.
De får stå för stillhet, avkoppling och inga måsten.
Mer än att just vända blad i den bok man för tillfället läste. Eller skugga ögonen med handen för att titta på en förbipasserande longtail.

Så ofta vi skrattande skakade på huvudet till varandra, konstaterandes att, tänk att vi fann det till slut. Ni vet…

Paradiset

IMG_3469

Men även en vistelse i paradiset har sitt slut, och efter några dagar med en fladdrande lyckokänsla i magen och bröstet så gick det upp för oss att vi var hemlösa. Det gick inte att få fler nätter på ön.Vi provade med allt, vi bönade och bad, vi erbjöd oss att ligga på golvet i receptionen. Men nej. Det fanns ingenstans att stoppa in oss. Allt var bokat. Personalen var mer än hjälpsamma och ringde runt till andra öar för att kolla upp boenden som ev. inte fanns att tillgå på nätet.

20130201_112209Vår tanke hade varit att stanna några extra dagar för att sedan ta oss till Koh Mook, där vi bokat två bungalows, men nu uppstod liksom ett retligt litet glapp på ett par nätter. Så där stod vi, fyra brunbrända backpackers och glodde dumt på varandra. Fyra hemlösa backpackers.

Men

Är det någonstans man ska hamna i nöd så är det i Thailand. Vips så hade de skakat fram ett bra boende på Koh Ngai (Koh Hai). Visst grävde det ett litet hål i vår budget, men what to do, vi hade inte mycket att vinka på. Så resrutten ändrades och vi tog en longtail förbi Koh Mook, till nästa ”hem”, för att efter ett par dagar styra kosan tillbaka mot Koh Mook igen.

Ni vet, det fixar sig alltid.

 Och ni, titta;

20130201_143447

Ja. Visst ler man?

20130201_155700

Och så här ser den ut. Ni vet, skylten till paradiset. Så håll utkik.

Förresten, en annan sak med Koh Bulon vi uppskattade väldigt mycket var deras service vad gäller var man kan göra av barnen en stund då och då.

Jag menar…

IMG_3430

Så smart! 😉

20130201_104209

Och med nytt pirr i magen och så oändligt mycket tacksamhet, styrde vi kosan och våra näsor mot en ny ö.

-Den skulle både få bjuda på ett boende aningen större än förväntat och en avsvimmad son.

Häng med vet jag!

Jeannette

Dit man åker och ser sig omkring

20130202_123738Ö-luff, Thailand januari 2013

del 1

Ännu en vinter.

 Ännu en vinter med kyla, mörker, för mycket snö, pelletseldning, röda näsor och isiga vindrutor. Och det var dessutom en vinter utan ens den minsta lilla utflykt i sikte.

MEN så ploppade det upp några billiga flygstolar på nätet och vi kunde liksom inte hålla fingrarna i styr utan klickediklickade hem dem snabbare än vad det tar att komma på fötter efter en praktvurpa på isig gata. Och vi packade våra väskor, tog med lilla T och sonen, vinkade adjö till äldsta dottern som hade en vecka i Egypten med pojkvännen inplanerad, och for.

Planen var att först ta oss från Krabi med bil till Pak Bara, en resa på 26 mil,för att sedan under två veckor båtluffa oss tillbaka uppåt igen mot Ao Nang och Krabi.

Och vet ni, ibland bara händer det. Ibland bara händer det att man går in på reseguiden.se och får kontakt med ett annat par som planerar ungefär samma rutt och som gärna kan tänka sig dela en taxibuss till Pak Bara och att det bara säger klick och att man har hittat människor man tycker väldigt mycket om. Ni vet, människor det känns som man känt hela livet, fast man precis träffats på en fullsatt varm flygplats i Krabi.

Jag säger ju det, det här resandet, vad det berikar oss.

Framme i Pak Bara hade vi bokat bungalows för en natt innan vi nästa dag skulle ta oss med båt ut till Koh Lipe. Om Pak Bara har jag inget att säga. Vi kom fram, åt och gick o lade oss. Men jag har väl kanske en liten uppfattning om att det är just ett sånt ställe man liksom mellanlandar i, innan man åker dit man egentligen ska?

Pak Bara är också ett sånt ställe där man blir väckt mitt i natten av en vuxen son och en liten T som inte kan sova för att det är en kackerlacka som mycket ljudligt och med stor frenesi, äter chips i deras rum (ett hett tips värt att lägga på minnet; om du har något ätbart kvar när natten kommer. Kasta ut det. Kackerlackor har ingen som helst uppfostran utan tuggar med truten på vid gavel och låter värre än en stenkross)

KOH LIPE

Lite förutseende hade vi varit och bokat tre nätter på Bundhaya Resort. Efter det tänkte vi traska runt lite på ön och se om det fanns något annat ställe på någon annan strand som vi behövde upptäcka under ett par dagar. Våra nyfunna vänner skulle börja med några dygn i Malaysia och därefter komma till Koh Lipe de med.

IMG_2930

Vilken känsla då vi lämnade Pak Bara. Leende, bleka och förväntansfulla, bland andra leende människor på ett glittrande hav. Jag älskar känslan av att dela något med andra, för mig okända människor. Pirr i magen av förväntan och saltstänk på bar hud. I ett land långt borta där värmen och vackra leenden letar sig ända in i bröstet på en.

Och stannar där.

(ovan en bild på hur man enkelt snor ihop en lampa till båten.OBS! Don’t try this at home! Någon med lite kunskaper om el skulle kanske komma med invändningar?)

IMG_3052

Vid stranden på Koh Lipe låg väntande longtail-båtar.

IMG_3154

Lilla T och det stora havet. Om man kikar riktigt noga kan man se en liten antydan till simhud mellan tårna. Det blir lätt så när man åker till Thailand, förstår ni. I alla fall om man är en liten T.

.

IMG_3062Vi traskade rakt över ön en dag, till en annan strand, där hade en händig herre byggt en bar av drivved! Kanske var han och samlade nytt material den där dagen, jag vet inte. Och kanske litade han på sina kunder. Eller så hade det helt enkelt inte flutit iland någon dörr?

IMG_3131

Vi gick runt halva ön den där dagen som skulle bli den sista på Koh Lipe. Vilade i sanden medan lilla T och storebror badade. Såg människor stå långt ut i vattnet på en sandbank som lillaT prompt också ville stå på. Hur storebror gick med henne dit och hur han bar en henne på ryggen i vattnet på väg därifrån och hur han ökade takten då han insåg att han just klivit på en rocka.

Och solnedgången, den som fick oss att nypa oss i armen lite. Vi vänjer oss aldrig.

IMG_3055

Koh Lipe var jättefint, men det sa liksom aldrig ”klick” mellan ön och oss. Det var vita stränder, turkost hav och fantastisk mat. Vi gjorde ett försök, vi gick till en annan strand den där dagen, där vi fått tips om fantastiska ”Cast away” (åker ni till Koh Lipe så är det precis där ni ska bo), bokade en av deras skitsnygga bungalows, betalade deposit, gick tillbaka till vår bungalow, tittade på varandra, skakade på våra huvuden och for därifrån.

BÅTRESAN FRÅN HELVETET

Ja. Det blåste den där dagen vi lämnade ön. Inte så mycket där på Koh Lipe, men kära ni… Ute på havet blåste det så mycket att ingen vettig människa ens skulle komma på tanken att sätta sig i en speedboat. Vi är inga vettiga människor, eller så litade vi blint på herr leende styrman, jag vet inte. Så här i efterhand inser jag ju att vi måste ha lämnat allt vett och begrepp kvar på ön den där dagen. Ute på öppet hav, i skyhöga vågor i en båt som liksom kastades mot vågtopparna med smällar som fick alla i båten att blekna under brännan och sammanbitet hålla sig i sätet framför med vitnande knogar. I timmar.

Lilla T?

20130203_114854Äsch.
Hon tog sig en liten tupplur.

Men vet ni, efter den där båtresan som aldrig skola förblekna ur någons minne,
-väntade paradiset.

Dit man åker en gång till

THAILAND, Koh Lanta, Koh Kradan, Koh Mook- Januari 2012DSC_0344

Och så kom det en vinter utan en endaste resa i sikte. Det var mörkt, det var kallt, det var is på vindrutorna- Det var precis så som vi inte ville ha det.

För att lätta upp livet lite hade jag vänligheten att fylla 40 där i slutet av november. Vaknade på morgonen av sedvanlig skön(?)sång och fika på sängen. OCH paket. (himmel vad jag älskar paket!!! Blir storögt förväntansfull och pirrig ända ner i tårna) Jameniallafall, där var då ett stort paket, lätt och lite skramligt sådär. Viker upp locket och där dinglar en liten jordglob, ett par solbrillor av Dame Edna-modell och en flaska solskydd. Tror jag dog en liten smula. På en lapp stod det; ”Grattis på 40-årsdagen, i januari åker vi utomlands!”

En resa!!! Klart jag dog en smula.

Veckan efter följdes av ett intensivt klickande och skrollande bland alla resesighter. Flest klick fick Thailand. Thailand är himla klickvänligt ska ni veta. Livsfarligt klickvänligt.IMG_9367

Aldrig två gånger till samma ställe lyder ett motto i vår familj. Då missar man lixom något. Men vi hamnade där igen, på Koh Lanta. Den här gången var vi lite tuffare och framförallt rikare på erfarenheter, så vi bokade tre nätter på Lanta Villa på stranden Klong Dao. Efter de nätterna tänkte vi låta våra näsor peka oss vidare.

Veckorna innan avfärd följde jag maniskt alla vädersighter för Thailand. Ingen munter läsning. Moln och regn. MOLN OCH REGN??!!! I Thailand?! Borde inte det anses som snudd på kriminellt??!! Thailands väderlek var det enda ämne jag hade i huvudet, diskuterade, analyserade och tjatade om i två veckor. Väldigt upplyftande för resten av familjen, kan jag tänka.

Nåväl. Efter att ha packat väskorna (lite smartare den här gången. Som sagt; Lite rikare på erfarenheter) så kom vi iväg. Det var en lite ryckig och skakig flygresa, stormen Dagmar visade upp sig även på rätt höga höjder, men där fanns ju lyckligtvis inte så många träd att leka plockepinn med.

I Thailand var det varmt, möjligen lite disigt, men varmt. Så här i efterhand, och ÄNNU rikare på erfarenheter så vet vi att man ska smörja in sig med solskyddsfaktor, även om det är lite disigt. Det vet vi eftersom vi inte tyckte vi behövde vara så noga med det då diset lixom filtrerade bort lite sol och eftersom vi säkerligen hade en hel del moln och regn att vänta oss. Dåligt beslut skulle det visa sig. Ett riktigt dåligt beslut.

IMG_9343

Vårt hem de första dagarna.

IMG_9352

Vy från matsalen, nästan som hemma!

Nåja, familjen Akta-nudda-mig-inte-för-skinnet-svider, började som sagt med några nätter på Koh Lanta, för att sedan låta våra näsor peka mot nya öar. Det är inga problem att själv boka boenden i Thailand. Antingen via nätet eller så knackar man helt enkelt på och frågar (då kan man också förhandla lite om priset) Vi frågade paret vi hyrde bungalow av om vi kunde få lämna våra resväskor där hos dem under några dagar för att sedan komma tillbaka. Det gick jättebra, och till ett lägre pris dessutom. Vi stuvade om lite packning i stora ryggsäckar som vi haft med oss och hoppade på en färja. Det är något visst med att sitta på taket till en färja i solen bland leende människor, äta solmogen färsk ananas och mango som man skär i små bitar, och som rinner ner för hakan. Det är verkligen något visst med det, och när jag tänker på den här resan så är det ofta just den bilden som dyker upp för mitt inre. Hur vi sitter där med benen dinglande utanför taket och hur en riktig ananas smakar.

IMG_0009

Medan vi satt där på taket och mumsade frukt, passade besättningen på att fiska bläckfisk.

IMG_0005

I handen håller denne glatt leende människa fångsten. Inte mycket mat på en så’n kan jag säga.

IMG_9984

Ovanför våra huvuden hade Batman kallat till kusinträff.

Sist vi var i Thailand och åkte på ”Fyra öars tur” så åt vi en underbar lunchbuffé på stranden på Koh Kradan. Dit ville vi igen så vi bokade en natt där. Jag slog personbästa i snabba duschar  under det dygnet kan jag lova.

IMG_0163

Taket i badrummet i vår bungalow. Hohoooo alla ormar, kom och svalka er i duschen!! (enl personalen fanns det inga ormar, inga dusch-benägna såna i allafall)

IMG_0077

Från Koh Kradan styrde vi kosan i en longtailbåt mot fina fina Koh Mook och Charlie Beach Resort. Fantastiskt fina bungalows vid stranden, jättegod mat och det lilla T anser vara viktigast; En stor pool att dyka i! (kollade vid hemresan om hon möjligen hade utvecklat simhud mellan tårna, hade inte förvånat någon ett dugg. På Koh Lanta klev hon en dag i poolen kl 10:00 för att sedan kliva upp kl 17:30 med avbrott för en timmes lunch- sånt får man simhud av)

IMG_0295

Tänkte nästan spika upp en liten bonad med texten ”Home sweet home”

IMG_0293

IMG_0297

Utsikt från våra bungalows, lite nyp-mig-i-armen-varning på den va?

IMG_0334

Varje kväll bar de ner alla borden från restaurangen till stranden.

IMG_0340

Några räkor, en liten bläckfisk och nå’n fisk. Vad mer kan man begära?

En dag tog vi våra rödbrända apostlahästar och promenerade rakt över Koh Mook där ortsbefolkningen bor. På vägen stötte vi på en varan, vilket fick oss att bete oss ungefär som….. turister. Nåväl, vi kikade runt lite, knäppte några hundra bilder och tog en tuk-tuk tillbaka till vår strand.

Dagen efter hyrde vi en egen longtailbåt (Var ni än befinner er, gör det!!) och bad killen köra oss runt ön. Innan vi stannade vid Sivalai resort stannade han plötsligt båten och dök ner i vattnet. Kvar i båten satt fem personer och stirrade förvånat på ringarna i vattnet efter vår styrman. Snart dök han upp igen med två röda sjöstjärnor som vi på nåt knasigt turistigt vis fotade oss med. Jaja, very exotich, tyckte väl vi.

DSC_0525

Sedan stannade vi då vid Sivalai Resort, och kära ni, HIMMEL vilket ställe!!! Sanden var så vit, och så len att det gnisslade när man gick i den!! Vi hade aldrig upplevt något liknande. Vi struntade i att det säkerligen höjdes några ögonbryn när vi, på rad, hasade runt i sanden som fem pingviner medan vi upprymda ropade; ”Hör ni!!! Det gnisslar!!! Va?! Va?! Precis som att gå i mjöl!!”

IMG_0529

Vi köpte en varsin smothie, (försökte köpa en till vår styrman också, men han vägrade ta emot, utan ville istället bjuda på solmogen färsk ananas som han skurit i fina bitar och tagit med) lade oss i en varsin solstol och nöp oss i armen lite och kunde inte sluta le.

IMG_0584

Sivalai Resort, Kooh Mook, jag slår vad om att det är just därifrån alla planscher och vykort med motiv av blått hav, kritvit strand och vajande palmer, kommer.

Jag slår vad.

Tillbaka på Koh Lanta hann vi fira nyår. Barfota. Har aldrig hänt oss innan och må det hända oss igen! Vi klädde oss lite sådär nyårstjusiga och vandrade iväg längs stranden. Vid ett Hotell stod en kvinna och bad oss komma för att titta på deras nyårsbuffé. Vi inte bara tittade på den, vi njöt av den som en buffé skall njutas! Efter maten bjöds det på familjeunderhållning. Thailändarna kan det där. Först fick vi se traditionell thailändsk dans, det var vackra håruppsättningar, spretande fingrar och glittrande klänningar, och de var så duktiga och fina, alla fem killarna! Efter detta skuttade det in en vilt juckande drag-queen på scenen. Såg mig omkring bland övriga matgäster och visst var vi några som hickade till (åtmistone när toppen åkte av) Thailändarna själva applåderade frenetiskt och då gjorde vi det också medan vi log glatt mot en gapande liten T.

Sedan blev det fyrverkeri.

IMG_9882

Ja, kära Kerstin, sedan blev det fyrverkeri. Längs hela Klong Dao fyrade man av fyrverkerier i hundratal, samtidigt och i timmar. Luften var tät av krutrök. Jag vet inte om alla ville bräcka varandra, men ett sånt intensivt uppskjutande av fyrverkeripjäser har vi aldrig sett maken till. Vi sände upp en risballong också. Eller ja, vi försökte. Om det på något sätt skulle symbolisera det kommande året så torde det ha blivit katastrof eftersom var ballong rullade iväg längs stranden i mörkret och brann upp med ett litet frrrpppttt.

Sist vi besökte Koh Lanta hyrde vi en bil med chafför för att ta oss runt hela ön. Nu hyrde vi självsäkra en egen tuk-tuk (fråga där ni bor, de fixar fram en snabbare än du hinner blinka) Det går att knöka in en familj på fem personer i en tuk-tuk. Även om mamman iiiiar och ooooar i alla kurvor och fräser om att inte köra så nära kanten och därmed riskera att välta ner i nåt dike. Vi såg ut som en cirkus, ihoptryckta under ett lila-gul mönstrat tak. Även om vi fick plats så betyder det inte nödvändigtvis att lilla tuk-tuken orkade. Det finns många branta uppförsbackar om man kör söderut på Koh Lanta. Fråga mig- jag har testat alla. Till fots. Men ett roligt äventyr var det, vi stannade till där vi ville, susade förbi många plantage med gummiträd, spinkiga kossor, och åt i Lanta Old Town. IMG_9510

Cirkus Scott på nya äventyr!!! (Jo, jag fick traska efter i några nerförsbackar också…)

IMG_9477

Bensinstation!IMG_9553

Bättre reklam kan väl en butik för hängmattor inte få?! Visst dör man lilla söt-döden en smula?!

DSC_0199

Gummiträd finns överallt.

Vår vana trogen letade vi upp en matmarknad. Vi gillar sånt! Människorna, trängseln, dofterna, glada tillrop på främmande språk. Å, vad vi gillar det!

IMG_0766

IMG_0762

Lite bläckfisk, någon?

Och hur blev det då med vädret? Jo, vi hade en dag med spöregn, lyckligtvis den dag vi lämnade Koh Lanta för de andra öarna och efter en liten stund sprack det upp och ute på havet fanns inte ett moln så långt ögat kunde nå.

Det firade vi med fötterna dinglande från ett färjetak och solmogen ananas.

Alla äventyr har ett slut, så även detta. Tillbaka till Thailand? Kära ni, man återvänder alltid till Thailand…

IMG_0186

Alltid.

 

 

Dit man åker när man inte orkar frysa längre

Koh Lanta, Thailand. Januari 2010

Minns ni vintern 2010??!! Minns ni hur okristligt kallt det var?!!

Jag minns, och kära Kerstin vad vi frös!!  …Så vi rymde. Vi rymde från snöhögar så höga att vi inte längre kunde se över dem, och vi rymde från det eviga skrapandet av bilrutor, (det finns få saker jag avskyr så mycket som att just skrapa rutor. Jag tror nästan jag har utvecklat någon form av allergi mot det) och vi lämnade ett iskallt Sverige och landade i paradiset.

Flygresan dit hade kunnat få ett helt eget inlägg. Som en parodi, där lilla T satt med en kräkpåse under hakan under de sista timmarna av resan och gjorde det man brukar i kräkpåsar, medan hon försökte hänga med i filmen som visades för tillfället. Och vi andra testade våra kroppars vighet och spänst när vi i sann akrobatisk anda försökte hitta den sittställning som gjorde minst ont för tillfället. Tilläggas skall också att jag landade efter 11 timmars flygresa med fötter så svullna att jag hade kunnat värvats till någon suspekt cirkus där mina elefantfötter med all säkerhet hade nått stor ära och berömmelse. Varenda människa vet att man har stödstrumpor under långflygningar. Alla människor utom vi, uppenbarligen.

Platsen dit våra frusna näsor pekade den här gången var ön Koh Lanta strax nedanför Krabi. Och jag tror att all världens värme också var på rymmen, och att det var precis DÄR den gömde sig, bland alla färger, varma leenden, i det turkosa havet och inuti oss.

När vi kom fram till hotellet och våra bungalows så var det mörkt och sen kväll. Jag önskar ni kunde se oss där vi står på stranden, trötta, bleka och svältfödda på värme. Jag minns att vi bara gick rakt ut i vattnet och sedan blev vi bara stående där och lät vågorna blöta ner byxbenen och att jag nog blinkade bort en liten tår. Långt ute till havs såg vi små lampor från båtarna där ute. Bakom oss, längs med stranden,vid alla restauranger lyste och blinkade det glatt från alla lampor i alla möjliga -och omöjliga färger, och det var så otroligt vackert i all sin lite galna grällighet.

Ni som upplevt jetlag vet att det inte är att leka med. Lilla T var hungrig vid 03.00 och klockan fem tyckte hon att det var dags att gå ut och leka. Sedan var vi lite allmänt kokko i två dagar innan kroppen fattade att det skulle vara på det här viset nu. Att vi var i Thailand. I värmen, bland leende människor och dofter.

I två veckor stannade vi i paradiset. Under en klarblå himmel och 30-gradigt vatten. (men varför envisas man med att ta bilder under de första dagarna? Ingen i familjen vill riktigt kännas vid de där första bilderna nu. Likt fem glada spöken flinar vi upp oss på stranden, i vattnet, bland apor och från elefantryggar)

Om man blir sjuk på Koh Lanta, eller som jag, drabbas av någon skum allergisk reaktion (Hepatit-vaccinet. Fick knata runt i två veckor och se ut som en krokodilväska på armarna) så kan man gå till doktor Salarin. Doktor Salarin är en trevlig kvinna som har sin mottagning längs huvudgatan. När man besöker doktor Salarin så bör man ha i åtanke att sekretess är av lite underordnad betydelse, då väggarna i undersökningsrummet är av tunn plast och därtill öppna pga värmen. Man får därmed ta del av alla andra patienters åkommor och vara beredd på att dela med sig av sina. Medicin får man med sig på en gång, den skedade receptionisten glatt upp ur stora burkar som hon förvarade i en bokhylla bakom sig, och en stund senare kunde jag hoppa in i en tuk-tuk med en påse cortisontabletter i min knottriga lilla krokodilhand.)

Varför Koh Lanta?

Krokodil eller inte så är Koh Lanta en perfekt ö för familjer. Det finns flera mindre stränder och två lååånga stränder, varav den ena passande nog heter Long beach (Prae beach) och den andra Klong dao, det är bara en liten bukt som skiljer dem åt. Klong dao är mera långgrund, vilket kan vara bra att veta om du reser med mindre barn. Stränderna ser annars nästan likadana ut, med massor av restauranger som alla nås från stranden = Bara fötter all day long! Vi bokade resan hos Ving och bodde på Long beach, Lanta beach Resort som både har hotelldel och bungalows, ett jättefint ställe som vi absolut rekomenderar!

 Koh Lanta kallas svenskön, och det är väl inte så där jättekrångligt att lista ut varför. Ön har också två svenska skolor om ni funderar på att rymma hela vintern (Ja. Tanken har föresvävat oss) Till öns centrum Saladan, tar man sig med tuk-tuk, kolla där du bor hur mycket det brukar kosta (bleka spöken betalar mer). Det är i Saladan man gör av med det mesta av reskassan (Jodå. Lita på mig. Shoppi shoppi!) Om du följer huvudgatan tills den tar slut och tar till höger så kommer du så småningom till en restaurang vid namn Papa’s,testa den!! På huvudgatan ligger också ”Lanta Diver” som drivs av svenska Margit. Dykare eller inte, så gå in och prata med henne om du vill ha hjälp eller info på svenska.

 När man inte äter jätteräkor och annat mums, så kan man rida elefant eller ta sig till Koh Lanta Old town. Vi hyrde en bil med chaufför under en dag med en önskan om att se Old town, thailändska munkar i ett kloster (allvarliga men gästvänliga killar), nå’t tjusigt ställe (här fick han som körde välja. Vi hamnade på ”View point, en restaurang med jordens utsikt) apor, (men hoppa över ”Monkey School”. Söta apor fastsatta i koppel gör ingen människa glad)

Överallt finns info om ”Fyra öars-tur”, testa det!!! Välj speedboat istället för personfärjan, då hinner ni stanna längre på varje ställe. (ni slipper också utveckla tinnitus av ett motordunk av sälla skådat slag) I den turen ingår ett stopp vid Emerald cave, en 80 meter lång,kolsvart grotta som bara finns tillgänglig när det är lågvatten. Man simmar in på led med en guide och kommer fram i en hemlig lagun i berget. En otrolig upplevelse! (dock är man inte ensam där. Det finns femtielva arrangörer av ”fyra öars tur” och endast några få timmar att knöka in alla i grottan på). Det ingår också ett stopp på ön Koh Kradan och buffé på stranden. Vid de andra två öarna är det snorkling som gäller. Flytvästar och snorklar/cyklop lånar man på båten.

 Phi Phi-öarna ligger inte långt från Koh Lanta, ta personfärjan dit över dagen (sitter man på taket undgår man motordunket). Trångt och lite väl exploaterat på den största o mest kända ön, men vi hyrde longtail-båt därifrån och blev skjutsade till en vik där vattnet var lika knallturkost som retucherade reklambilder för kokosdoftande solsmörjor! Inget Phi Phi utan en tur till stranden där ”The beach” med Leonardo Di Caprio, spelades in. Kom bara ihåg att den myndige mannen bakom skrivbordet där mitt på stranden vill ha betalt för ditt besök. Kan skapa lite förvirring då det inte händer sådär överdrivet ofta här hemma.

Man måste bara älska detta land och människorna där. Något annat går inte.Thailand vet hur man värmer vintertrötta och frusna själar och gör dem leende och glada igen.

Det var precis vad vi behövde…

Men allt har ett slut, så även två paradisiska veckor i Thailand. Och vi for hem. Brunbrända nöjda och glada.

Tills…..