Dit man åker och ser sig omkring

 

IMG_3678

Båtluff, Thailand januari 2013

Koh Mook

del 4

Jag är medveten om att jag sagt att vi aldrig åker till samma ställe två gånger. Jag är också medveten om att vi brutit det löftet till oss själva tidigare, och nu gjorde vi det igen.

För ni förstår

Vi älskar den här ön och Charlie beach Resort. Vi älskar deras bungalows och frukosten som alltid får mig att äta alldeles för mycket. Och vi älskar att promenera eller åka moped tvärs över ön där befolkningen bor. De som alltid ler och hälsar och som får oss att känna oss så välkomna.

IMG_3599

Och vi älskar att äta hos den där familjen som byggt en liten restaurang på klippväggen nere vid stranden. Den man når via en brant trappa. Där man får goda grytor på färggranna plasttallrikar.

IMG_3598

Familjen bor där. Bakom en vägg kunde vi skymta deras sovplatser på golvet. Familjens yngsta brukade sova middag där bland borden, sakta vaggad i sin hängmatta.

Kontrasterna

Det som får en att tänka efter. Att kanske inte ta allt för givet, och hur vi alltid känner en mjuk tacksamhet till människorna där. Och hur vi alltid tänker på dem med värme, hur deras mjuka vänlighet smittar av sig och hur omöjligt det är att inte återgälda deras leenden.

Men vi tar allting från början.

20130206_103553

Jo, vi skuttade alltså av vår longtail, den där vackert soliga dagen. Somliga på två ben och somliga skuttandes på ett, med tån i ett litet vackert paket. Lilla T hade bråttom till poolen såklart (varje dag utan poolstänk är en bortkastad dag enligt hennes uppfattning). Medan sonen och jag letade rätt på en kille som kunde ta oss till öns sjukstuga.

Den första biten är inte riktigt gjord för tuktuk-moped, och man åker där på ett enda krampaktigt hackande andetag, om ni fattar? Det krängde lite hit och dit medan jag o sonen skrattande höll i oss för kung och fosterland. Sedan blev det lite mera körvänligt och då gick det undan lite. Färden gick genom det område där öbefolkningen bor, förbi skolan och…

-Rakt ut på piren? Sonen och jag tittade villrådigt på varandra. Hade vi missuppfattat personalen på Charlie Beach? Kanske var man ändå tvungen att ta båten in till fastlandet för att komma till ett sjukhus?  -”To hospital?” frågade jag lite osäkert tuktuk-killen och pekade på en båt.

-Oh!! You Wanna see DOCTOR??!! Utropade han gapskrattande och vi liksom ”-Yes,yes please”, och vi skrattade fortfarande alla tre när han släppte av oss vid sjukstugan.

Där blev vi varmt mottagna av en glad ung, kvinnlig läkare. Vi visades in i ett undersökningsrum, väldigt olikt undersökningsrum hemma i Sverige. Ni vet, väggar med flagande färg, en brits med en inte allt för nytvättad kudde, en tratt över vilken tån spolades ren och där tidigare patienters åkommor liksom lämnat spår. (Sonen kastade en blick i den där tratten och gjorde sedan det kloka valet att inte göra om det. Ni vet  ju hur snabbt man fäller en svensk, ståtlig fura?)

20130205_102654

 Så härlig hon var den där läkaren, som barfota i värmen skrattade gott åt sonens skämt och varsamt gjorde rent och lade nytt förband på den onda tån och som bad oss komma tillbaka nästa dag. Ute vid receptionen, ett ensamt skrivbord i ett stort rum, satt två äldre kvinnor barfota på golvet och klistrade in lappar i patientjournaler. Dörrarna ut till solen och värmen stod på vid gavel och en tv där i rummet visade någon serie. En man satt där skönt tillbakalutad och tittade. Kanske är det just så? Att man ibland slinker in till sjukstugan en sväng bara för att för att umgås lite och se på tv?

Åter igen. Kontrasterna. Som jag älskar det, och som alla de där små, små, sakerna liksom blir som mjuk bomull inom mig. Hur de i efterhand alltid får mig att le.

Samma rutt på bitvis skuttiga vägar tillbaka till vårt älskade Charlie beach. Där väntade mannen och lilla T med simhudstårna.

Och där väntade dagar av mjukt fladder i bröstet, leende vackra människor, fantastisk mat och långa dagar i solen. Där väntade också våra fina vänner, som kommit efter från Koh Lipe. De som blivit en del av den här resan för oss. De som delar våra minnen.

Vi hyrde mopeder en dag. Mannen och Lilla T på en, och sonen och en smula livrädd mamma med ett stadigt, för att inte säga krampaktigt, tag runt magen på honom, på den andra.

Vi for tvärs över ön. Hamnade lite vilse på röda dammiga vägar i skogen, vände och for tillbaka mot öns mitt. Hälsade på vid vackra Sivalai Resort, drack en milkshake och badade av oss lite resdamm.

IMG_3674

På väg tillbaka passerade vi en liten förskola. Vi saktade in lite och en man frågade om vi ville komma in och hjälpa till att servera lunch till alla barnen.

Åter igen, kontrasterna.

IMG_3616

IMG_3618

De avklippta juice-paketen med barnens tandborstar, uppspikade på rad på väggen. Sovsalen med tunna filtar på golvet

20130207_120631

Vilken dag det där blev. Vilka fantastiska människor vi får möta på våra resor. Hur välkomna vi känner oss, och så fantastiska minnen vi bär med oss. Sådana man varsamt bäddar in i bröstkorgen och plockar fram när man behöver det.

Möten med människor. Jag älskar det.

Tillbaka ”hemma” på Charlie Beach hyrde sonen och mannen en kanot och begav sig till Emerald Cave, (ni vet den där grottan jag berättat om under tidigare äventyr. Där man simmar in i totalt beckmörker i 80 meter och kommer fram till en gömd lagun i berget. Där man simmar väldigt fort och framför allt, där man liksom försöker simma på ytan för att ens fantasi gör helt osannolika krumbukter och lyckas skaka fram både jätteormar och skumma, simkunniga monster där i mörkret.)

Nåväl. Man kan paddla kanot in där också. Och tydligen kan man nästan ångra det efteråt också. Vassa klippväggar i en bångstyrig kanot när man inte ser handen framför näsan är inte att leka med.

Har jag hört.

IMG_3604

Sådana där dagar som gör avtryck. Som lämnar spår inuti mig som svala saltstänk på solvarm hud.

IMG_3858

Lilla T med en som också trivs i vatten.

 Men underbara dagar tar slut så fort. Det hade blivit dags att återvända till fastlandet och ta oss upp mot Ao Nang.

IMG_3890

En, för den här gången, sista färd med longtail från vårt älskade Koh Mook.

Leende, vackra Kooh Mook.

Tuva hjärta

På återseende.

Jeannette

Dit man åker en gång till

THAILAND, Koh Lanta, Koh Kradan, Koh Mook- Januari 2012DSC_0344

Och så kom det en vinter utan en endaste resa i sikte. Det var mörkt, det var kallt, det var is på vindrutorna- Det var precis så som vi inte ville ha det.

För att lätta upp livet lite hade jag vänligheten att fylla 40 där i slutet av november. Vaknade på morgonen av sedvanlig skön(?)sång och fika på sängen. OCH paket. (himmel vad jag älskar paket!!! Blir storögt förväntansfull och pirrig ända ner i tårna) Jameniallafall, där var då ett stort paket, lätt och lite skramligt sådär. Viker upp locket och där dinglar en liten jordglob, ett par solbrillor av Dame Edna-modell och en flaska solskydd. Tror jag dog en liten smula. På en lapp stod det; ”Grattis på 40-årsdagen, i januari åker vi utomlands!”

En resa!!! Klart jag dog en smula.

Veckan efter följdes av ett intensivt klickande och skrollande bland alla resesighter. Flest klick fick Thailand. Thailand är himla klickvänligt ska ni veta. Livsfarligt klickvänligt.IMG_9367

Aldrig två gånger till samma ställe lyder ett motto i vår familj. Då missar man lixom något. Men vi hamnade där igen, på Koh Lanta. Den här gången var vi lite tuffare och framförallt rikare på erfarenheter, så vi bokade tre nätter på Lanta Villa på stranden Klong Dao. Efter de nätterna tänkte vi låta våra näsor peka oss vidare.

Veckorna innan avfärd följde jag maniskt alla vädersighter för Thailand. Ingen munter läsning. Moln och regn. MOLN OCH REGN??!!! I Thailand?! Borde inte det anses som snudd på kriminellt??!! Thailands väderlek var det enda ämne jag hade i huvudet, diskuterade, analyserade och tjatade om i två veckor. Väldigt upplyftande för resten av familjen, kan jag tänka.

Nåväl. Efter att ha packat väskorna (lite smartare den här gången. Som sagt; Lite rikare på erfarenheter) så kom vi iväg. Det var en lite ryckig och skakig flygresa, stormen Dagmar visade upp sig även på rätt höga höjder, men där fanns ju lyckligtvis inte så många träd att leka plockepinn med.

I Thailand var det varmt, möjligen lite disigt, men varmt. Så här i efterhand, och ÄNNU rikare på erfarenheter så vet vi att man ska smörja in sig med solskyddsfaktor, även om det är lite disigt. Det vet vi eftersom vi inte tyckte vi behövde vara så noga med det då diset lixom filtrerade bort lite sol och eftersom vi säkerligen hade en hel del moln och regn att vänta oss. Dåligt beslut skulle det visa sig. Ett riktigt dåligt beslut.

IMG_9343

Vårt hem de första dagarna.

IMG_9352

Vy från matsalen, nästan som hemma!

Nåja, familjen Akta-nudda-mig-inte-för-skinnet-svider, började som sagt med några nätter på Koh Lanta, för att sedan låta våra näsor peka mot nya öar. Det är inga problem att själv boka boenden i Thailand. Antingen via nätet eller så knackar man helt enkelt på och frågar (då kan man också förhandla lite om priset) Vi frågade paret vi hyrde bungalow av om vi kunde få lämna våra resväskor där hos dem under några dagar för att sedan komma tillbaka. Det gick jättebra, och till ett lägre pris dessutom. Vi stuvade om lite packning i stora ryggsäckar som vi haft med oss och hoppade på en färja. Det är något visst med att sitta på taket till en färja i solen bland leende människor, äta solmogen färsk ananas och mango som man skär i små bitar, och som rinner ner för hakan. Det är verkligen något visst med det, och när jag tänker på den här resan så är det ofta just den bilden som dyker upp för mitt inre. Hur vi sitter där med benen dinglande utanför taket och hur en riktig ananas smakar.

IMG_0009

Medan vi satt där på taket och mumsade frukt, passade besättningen på att fiska bläckfisk.

IMG_0005

I handen håller denne glatt leende människa fångsten. Inte mycket mat på en så’n kan jag säga.

IMG_9984

Ovanför våra huvuden hade Batman kallat till kusinträff.

Sist vi var i Thailand och åkte på ”Fyra öars tur” så åt vi en underbar lunchbuffé på stranden på Koh Kradan. Dit ville vi igen så vi bokade en natt där. Jag slog personbästa i snabba duschar  under det dygnet kan jag lova.

IMG_0163

Taket i badrummet i vår bungalow. Hohoooo alla ormar, kom och svalka er i duschen!! (enl personalen fanns det inga ormar, inga dusch-benägna såna i allafall)

IMG_0077

Från Koh Kradan styrde vi kosan i en longtailbåt mot fina fina Koh Mook och Charlie Beach Resort. Fantastiskt fina bungalows vid stranden, jättegod mat och det lilla T anser vara viktigast; En stor pool att dyka i! (kollade vid hemresan om hon möjligen hade utvecklat simhud mellan tårna, hade inte förvånat någon ett dugg. På Koh Lanta klev hon en dag i poolen kl 10:00 för att sedan kliva upp kl 17:30 med avbrott för en timmes lunch- sånt får man simhud av)

IMG_0295

Tänkte nästan spika upp en liten bonad med texten ”Home sweet home”

IMG_0293

IMG_0297

Utsikt från våra bungalows, lite nyp-mig-i-armen-varning på den va?

IMG_0334

Varje kväll bar de ner alla borden från restaurangen till stranden.

IMG_0340

Några räkor, en liten bläckfisk och nå’n fisk. Vad mer kan man begära?

En dag tog vi våra rödbrända apostlahästar och promenerade rakt över Koh Mook där ortsbefolkningen bor. På vägen stötte vi på en varan, vilket fick oss att bete oss ungefär som….. turister. Nåväl, vi kikade runt lite, knäppte några hundra bilder och tog en tuk-tuk tillbaka till vår strand.

Dagen efter hyrde vi en egen longtailbåt (Var ni än befinner er, gör det!!) och bad killen köra oss runt ön. Innan vi stannade vid Sivalai resort stannade han plötsligt båten och dök ner i vattnet. Kvar i båten satt fem personer och stirrade förvånat på ringarna i vattnet efter vår styrman. Snart dök han upp igen med två röda sjöstjärnor som vi på nåt knasigt turistigt vis fotade oss med. Jaja, very exotich, tyckte väl vi.

DSC_0525

Sedan stannade vi då vid Sivalai Resort, och kära ni, HIMMEL vilket ställe!!! Sanden var så vit, och så len att det gnisslade när man gick i den!! Vi hade aldrig upplevt något liknande. Vi struntade i att det säkerligen höjdes några ögonbryn när vi, på rad, hasade runt i sanden som fem pingviner medan vi upprymda ropade; ”Hör ni!!! Det gnisslar!!! Va?! Va?! Precis som att gå i mjöl!!”

IMG_0529

Vi köpte en varsin smothie, (försökte köpa en till vår styrman också, men han vägrade ta emot, utan ville istället bjuda på solmogen färsk ananas som han skurit i fina bitar och tagit med) lade oss i en varsin solstol och nöp oss i armen lite och kunde inte sluta le.

IMG_0584

Sivalai Resort, Kooh Mook, jag slår vad om att det är just därifrån alla planscher och vykort med motiv av blått hav, kritvit strand och vajande palmer, kommer.

Jag slår vad.

Tillbaka på Koh Lanta hann vi fira nyår. Barfota. Har aldrig hänt oss innan och må det hända oss igen! Vi klädde oss lite sådär nyårstjusiga och vandrade iväg längs stranden. Vid ett Hotell stod en kvinna och bad oss komma för att titta på deras nyårsbuffé. Vi inte bara tittade på den, vi njöt av den som en buffé skall njutas! Efter maten bjöds det på familjeunderhållning. Thailändarna kan det där. Först fick vi se traditionell thailändsk dans, det var vackra håruppsättningar, spretande fingrar och glittrande klänningar, och de var så duktiga och fina, alla fem killarna! Efter detta skuttade det in en vilt juckande drag-queen på scenen. Såg mig omkring bland övriga matgäster och visst var vi några som hickade till (åtmistone när toppen åkte av) Thailändarna själva applåderade frenetiskt och då gjorde vi det också medan vi log glatt mot en gapande liten T.

Sedan blev det fyrverkeri.

IMG_9882

Ja, kära Kerstin, sedan blev det fyrverkeri. Längs hela Klong Dao fyrade man av fyrverkerier i hundratal, samtidigt och i timmar. Luften var tät av krutrök. Jag vet inte om alla ville bräcka varandra, men ett sånt intensivt uppskjutande av fyrverkeripjäser har vi aldrig sett maken till. Vi sände upp en risballong också. Eller ja, vi försökte. Om det på något sätt skulle symbolisera det kommande året så torde det ha blivit katastrof eftersom var ballong rullade iväg längs stranden i mörkret och brann upp med ett litet frrrpppttt.

Sist vi besökte Koh Lanta hyrde vi en bil med chafför för att ta oss runt hela ön. Nu hyrde vi självsäkra en egen tuk-tuk (fråga där ni bor, de fixar fram en snabbare än du hinner blinka) Det går att knöka in en familj på fem personer i en tuk-tuk. Även om mamman iiiiar och ooooar i alla kurvor och fräser om att inte köra så nära kanten och därmed riskera att välta ner i nåt dike. Vi såg ut som en cirkus, ihoptryckta under ett lila-gul mönstrat tak. Även om vi fick plats så betyder det inte nödvändigtvis att lilla tuk-tuken orkade. Det finns många branta uppförsbackar om man kör söderut på Koh Lanta. Fråga mig- jag har testat alla. Till fots. Men ett roligt äventyr var det, vi stannade till där vi ville, susade förbi många plantage med gummiträd, spinkiga kossor, och åt i Lanta Old Town. IMG_9510

Cirkus Scott på nya äventyr!!! (Jo, jag fick traska efter i några nerförsbackar också…)

IMG_9477

Bensinstation!IMG_9553

Bättre reklam kan väl en butik för hängmattor inte få?! Visst dör man lilla söt-döden en smula?!

DSC_0199

Gummiträd finns överallt.

Vår vana trogen letade vi upp en matmarknad. Vi gillar sånt! Människorna, trängseln, dofterna, glada tillrop på främmande språk. Å, vad vi gillar det!

IMG_0766

IMG_0762

Lite bläckfisk, någon?

Och hur blev det då med vädret? Jo, vi hade en dag med spöregn, lyckligtvis den dag vi lämnade Koh Lanta för de andra öarna och efter en liten stund sprack det upp och ute på havet fanns inte ett moln så långt ögat kunde nå.

Det firade vi med fötterna dinglande från ett färjetak och solmogen ananas.

Alla äventyr har ett slut, så även detta. Tillbaka till Thailand? Kära ni, man återvänder alltid till Thailand…

IMG_0186

Alltid.