Dit man åker och gör själen glad

IMG_1241

Del 2

Juli 2012. Frankrike, Spanien, Andorra.

Vi hann inte bara se oändliga rader med vindruvor, fransmän och baguetter under vår resa, utan vi klippte till med två länder till när vi ändå var i farten liksom.

Spanien låg ju bara ett stenkast bort, så vi kastade in badkläderna i bilen och brummade iväg. Att fransmännen har en förkärlek för rondeller kan inte undgå någon, vi var halvt yra innan vi lämnade landet,det gick runt lite här och där. På den minsta lilla landsväg fanns en imponerande mängd rondeller.(Erkännas skall att rätt många av rondellerna togs om ett par, tre varv, det fanns inte en sportmössa att vi hann läsa på alla skyltarna under det första varvet. Det är det som är det härliga med att vara turist -man kommer glatt vinkandes, undan med det mesta)

Vi hade först siktet inställt på en liten vacker stad vid namn Collioure, efter den Franska kusten, där vi tänkte bada och se oss omkring lite. Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Efter att förgäves ha letat en parkeringsplats i över 30 minuter, började chauffören trött efterlysa en godkänd blodsockernivå, så vi fick släppa tanken och leta oss vidare. Det fina i kråksången är att efter den där fina staden kommer det några till- Likadana! De har alla gemensamt att de ligger vid en rund fin, badvik. Man badar alltså mitt i stan. Himla finurligt, för det är nära till om eller snarare NÄR, man får ett hastigt sug efter Italiensk glass (som inte bara var god-Den gjorde också underverk med ett sjunkande blodsocker. För en hel familj)

Förutom rondeller har fransmän en viss vurm för cykling. Kära ni, visste vi inte bättre hade vi trott att Tour de France pågick hela tiden, överallt! Jag kan sätta de där fräcka sportcykelbrillorna som mannen hittade på en bergstopp i Andorra och tog med hem, att cykelbyxor är deras absoluta bestseller-plagg. Alla kategorier.

Nåväl, målet var frukost i Frankrike och middag i Roses, Spanien.

IMG_1324

Nom-nom! Ja, är det någonstans en riktigt paella ska avnjutas så är det väl på en liten restaurang, en solig kväll i en liten stad man liksom bara hamnat i, och som man snart nöjt leendes skall lämna, konstaterandes att; ja nu har vi njutit av Spanien också.

Spanien. Bara sådär över en dag.

Tillbaka ”hemma”, blev det fler lata dagar vid poolen och underbara dagar på stranden. Jag önskar jag kunde konservera känslan, dofterna, rösterna och alla intryck…

-Fast det är väl just det som kallas minnen?

Minnet av boule-spelande män vid stranden, ivrigt gestikulerande.

IMG_1654

Minnet av den där dagen på en trampbåt på ett glittrande hav

IMG_2211

Lilla T’s glada skratt när hon och storebror dök i vattnet och hur jag glatt trampade på med ursäkten att jag minsann ville sola, när det egentligen handlade om att jag inte vågar slänga mig i på djupt vatten, bara så där…

Dagen i Perpignan som bara låg ett par mil bort. Hur vi missat att det var helgdag och därmed stängt nästan överallt. Men det fanns ett slott och där skred vi runt, fotade och såg ut över hela Perpignan.

IMG_1556

IMG_1626

Eller minnet av Andorra.

Hur vi bestämde på kvällen innan, att i morgon upprepar vi succén, äter frukost i Frankrike och middag i Andorra. Och hur vi vaknade upp på morgonen i ett regntungt Leu Cate och hur regnet fortsatte ösa ner under nästan hela bilresan.

Hur vi hamnade i en riktig Robin Hood-stad. På riktigt! Vi sprang in där innanför murarna, mannen och jag. Det regnade, men vi galopperade runt där, fotade och försökte föreställa oss hur det skulle vara att slå upp fönsterluckorna på morgnarna i en liten stad, innanför en mur.

IMG_1719

IMG_1752

Villefranche de conflent. Tänk er, att där innanför murarna finns en liten stad med trånga gator och gränder där människor sitter och smaskar goda ostar bakom fönsterluckorna.

Och hur vi körde fel…

-Vi äger en GPS. En mycket bra sådan, som man kan ställa in på ”Andorra La vella” och som man kan förvänta sig skall föra oss just dit. Det gjorde den. Men den valde en liten ”omväg”. Vi knappade glatt in kortaste resväg, och vår vän GPS:en valde den kortaste vägen. Om man är född till fågel.

Vi körde efter en slingrande, brant klättrande liten väg, som man lätt hade kunnat förväxla med en go-cartbana om man inte visste bättre. Vi slingrade oss uppåt på ena sidan Pyrenéerna och sedan slingrade vi oss ner på andra sidan i en dal. Sedan upprepade vi den proceduren. Många gånger, i många timmar. Ibland svängde vägen så tvärt runt bergväggen att mannen var övertygad om att vi skulle hinna se bakänden på vår egen bil. Vi mötte två bilar under hela resan (och naturligtvis, en och annan cyklist). Vilket var tur, för jag är inte så bra på att hålla andan, om ni förstår vad jag menar? Beräknad restid; 3 timmar. Faktisk restid; Det dubbla.

Men kära ni, jag hade inte velat missa detta! Jag hade inte velat missa att vara högst uppe på Pyrenéerna, bland molnen. Det jag konserverat inom mig är just den bilden. Hur vi kliver ur bilen och står på ett smalt räcke och ser ner på en dalgång långt där nedanför oss, och hur hänförande vackert det var.

IMG_1787

IMG_1762

IMG_1960

IMG_1805 IMG_1808 IMG_1810

Jag minns att när vi körde in i  Andorra sken solen från en blå himmel. Andorra föreresten, är det där pyttelilla furstendömet som liksom är inklämt mellan Spanien och Frankrike. Så litet på kartan att pricken som märker ut huvudstaden liksom täcker hela landet.

Någonstans har jag läst att huvudstaden Andorra la vella inte är mycket att se, inget kunde vara mer fel!! Kära ni, staden ligger nerklämd i en smal dalgång, hur kul som helst och med tanke på att det i hela Andorra bara finns 80 000 invånare så är det en huvudstad i pytteformat (sedan kan man shoppa rumpan av sig där, om man så behagar. Billigt, billigt)

IMG_1844

1500 butiker . Need i say moore?

Nåväl. Det svider i hjärtat på en shoppingfantast att erkänna, men det var inga välfyllda kassar som dinglade i min lilla näve på väg därifrån. Har man bara några timmar på sig så vill man UPPLEVA. Och vi tänkte uppleva Naturelandia.

På det som måste vara den enda platta ytan i hela Andorra hade man grejat ett äventyrsland. Den kunde bla. stoltsera med en slags rodelbana på 8 km. Man fick om man ville och vågade, parkera rumpan i en liten vagn som först tog den modige mycket brant uppåt och sedan, vad jag kan förstå, mycket brant nerför också. (Jamen snälla ni. NÅGON måste ju fota spektaklet också. Jag anmälde mig mycket snabbt och ännu mera frivilligt till den uppgiften. Tack och varsågod)

IMG_1914

En höghöjdsbana hade de också. Ja, även den måste ju fotas av någon…..

IMG_1870

Vi vinkade hejdå till Andorra med ett löfte om att komma tillbaka, och jag minns att vi sa till varandra att Andorra blir svårt att beskriva när vi kommer hem, det måste upplevas. För hur beskriver man känslan av att vara bland molnen?

Och så en dag var det också dags att vinka hejdå till vårt lånta franska lilla hem, till det glittrande havet, till Lilla T’s favoritpool, till vingårdar och till dagsutflykter som vet att ta andan ur en.

Och till människor med samma inre takt som jag…

Tillbaka där vi startade detta underbara äventyr, på flygplatsen i Beziers, vinkade vi också adjö till vår hyrbil som skött sitt uppdrag galant. Och sedan var det då dags att ta oss igenom säkerhetskontrollen. Följande konversation kunde avnjutas av de som befann sig i kön bakom mig;

Herr allvarlig säkerhetskontrollant: ”Do you have any fluids in your bag, mademoiselle?” Jag, lite osäkert: ”Öh. No….?”
Han; ”Any cosmetic?”
Jag tvekande; ”Öh. Yes…. mascara….? Rouge…?”
Han; ”Ok. Mascara and rouge. Anything else?”
Jag; ”No….?”

Jag går vidare medan väskan åker på ett band bredvid mig där den röntgas.
Ny kontrollant;” Excuse me Mademoiselle!! I have to look inside your bag!”

Och det är nu, kära vänner. Det är nu jag förvandlas till något som bara vill gå upp i rök. Det är nu jag febrilt låter blicken flacka runt golvet för att hitta det där berömda hålet som så vänligt slukar en när något hotar hela ens generade väsen.

För ur min handväska modell elefantunge, (en skitsnygg Jimmy Choo-kopia, förresten) plockar herr mustaschprydd  allvarlig säkerhetskontrollant, inte bara upp en neccesär som utan några som helst problem skulle kunna rymma ett medelstort cirkustält inräknat ett par tigrar och ett glatt vinkande sjölejon, utan också en diger samling goda, franska ostar. Närmare bestämt 4 kilo. Fyra KILO av förstklassigt nom-nom. Därefter rycker han upp en påse pasta (Jag vet. Fråga inte. Har ingen som helst vettig förklaring i alla fall, tyckte väl att den såg ovanligt god ut)  Och efter detta sticker han ned handen i min väska och rycker upp…. en BH.

Om det här hade varit en flashig Hollywoodfilm så hade det naturligtvis varit en diamantbeströdd historia han haft i sin hand och jag hade fått uppskattande blickar och säkert ett och annat telefonnummer med mig hem. Men nej, mitt liv är ingen film, och min BH var inget man gärna vill att någon viftar med på den minsta lilla flygplats för inrikesflyg ens. Vet ni, här blev det för mycket för mig. Med ett generat litet kvidande faller jag ner på en stol och låtsas vara mycket upptagen med att knäppa spännet på skorna, medan jag förtvivlat väser till mannen ”Å nej, snälla. Jag klarar inte mera. Ta bort mig härifrån.”

  Då plockar Herr kontrollant upp en ansenlig burk bodybutter. Han blänger elakt på mig och sedan vänder han sig om med burken i handen och uppmärksammar den förste kontrollanten på att han minsann missat en burk med FLUID. Sedan stoppar han tillbaka burken, funderar lite och ser sedan på mig med smalande ögon medan han väger lite på hälarna och säger högdraget; ”Ok! I forgive you for the MARMELADE!!”   -Alltså, jag vet inte, men någon form av självktning har jag ju, och inte vill jag väl anklagas för att resa runt med marmelad i handväskan (Nej, men ostar, makaroner och en sladdrig BH, det går bra det), varpå jag förskräckt utropar, ”Oh no!!!! It’s bodybutter”,medan jag med stor inlevelse låtsas smörja in mig på armarna. Herr kontrollant tittar allvarligt på mig, hissar upp ett ögonbryn och ger mig ett kort;

-”Yes.”

Vad jag då lärt mig utav detta?

-Jo, att om jag vill höra själen dra djupa, lyckliga andetag där inom mig så är det just i Frankrike jag skall vara. Bland vackra människor med samma inre takt som jag, vid ett glittrande hav bland gestikulerande boulespelande fransmän, goda viner och ostar, vingliga vägar med otaliga rondeller och utflykter som formligen tar andan ur mig.

Och att en flaska rödvin kan ordna spännande batikmönster på samtliga kläder i en resväska om man inte är försiktig, och ….

– om du prompt måste resa runt med en BH i handväskan, välj en som tar knäcken på  allvarsamma flygplatskontrollanter.

Au revoir!

(Vart jag tar er med nästa gång? Kära ni, Thailand! Man åker ALLTID tillbaka dit. Testa får ni se!)

Jeannette

Dit man åker och gör själen glad.

IMG_2328

 Juli 2012, Frankrike – Spanien – Andorra

Del 1

Alltså, vi gav verkligen den här sommaren en chans. Ni vet,vi köpte solsmörj och nya fina solstolar, och vi lade oss förväntansfulla och glada ute på gräsmattan, log mot varandra och väntade. Och väntade.

Och vi väntade.

Men vet ni, sommaren kom liksom aldrig igång. Någon hade beställt nå’t skumt varannan- timmes-väder. Sol-regn-sol-regn osv. Och så kan man ju inte ha det. Med panik i ögonen stirrade vi på varandra, lite bleknosade mellan regndropparna, och tänkte samma tanke; Tänk om det är samma väder i Danmark?! (Det var nämligen dit våra bleka näsor ville peka oss den här sommaren.) Vi kan ju inte åka runt i Danmark i regn!!! Mannen slängde sig över datorn och klickade febrilt sig runt. – Sydfrankrike, Kroatien, Italien eller …… Vad tycker du?-Tja….blir man nu tvungen att välja så…. Sydfrankrike!!!

Sagt och gjort, Sydfrankrike fick det bli.

På Blocket hittade vi massor av annonser för privata hus och lägenheter för uthyrning. Och så hittade vi Märit. Märit är en söt liten dam, lite krispigt fin och gammal, och hon ville gärna hyra ut sin lägenhet till oss i Leucate så vi bokade en vecka där. (En kvart senare stirrade vi på varandra igen, slängde oss på telefonen och bokade 12 dagar istället)

Vi bokade en hyrbil också, man måste ju se sig omkring!!!

Vi landade i soligt och varmt Beziers och därifrån tog vi oss med hyrbil vidare till vårt nya, lånta, franska hem.

Vi hade nog föreställt oss en liten by med vindlande gator och trånga gränder, där fransoser iförda basker och med en baguette lite snyggt inkilad under armen spatserade omkring ivrigt gestikulerande.

IMG_1184

Ungefär så här.

Så blev det inte riktigt nej. Port Leucate är ett ställe dit fransmännen själva åker på semester. ALLA husen var antingen gula, aprikosa eller i bränd orange med ljusröda tegeltak (nej jag överdriver inte, ALLA) Det var vackert, det var underbart, men det hade en viss aura av semesterresort över sig. Lägenheten vi hyrt var liten och fin, med utsikt över en lagun från balkongen.

(Och det vimlade faktiskt av fransoser med en baguette inkilad under armen. Jag lovar!!)

Vi var ett lite exotiskt inslag där i byn. När vi spelade kubb på gräsmattan på kvällen hade vi publik från balkongerna. När vi försökte prata på engelska fick de något panikartat i blicken och det gick ibland lite stappligt och ibland gick det inte alls. Jag dammade av min gamla skolfranska som lämnar en hel del i övrigt att önska, men gestikulerar man lite franskt samtidigt så funkar det. Typ.

Nåväl, titta och njut!

IMG_1090Som sagt, intill vårt hus låg en lagun. Här gick vi förbi om morgnarna för att köpa bröd på torget. Så vackert…. Och så franska vi kände oss när vi spatserade hem med en baguette lite snyggt inkilad under armen.

På dagarna roade vi oss bl.a med att bada i poolen vid vårt hus, eller så tog vi bilen till stranden, ca fem minuter bort. Själva resan till stranden tog fem minuter. Att hitta parkering tog trettiofem…

IMG_1414

… Å andra sidan var det så här vackert, så någon katastrof var det inte.

Stranden sträckte sig hela vägen ner till Spanien, alltså nio mil, så det fanns gott om plats. Där låg vi, smaskade på solmogna frukter, viftade på tårna och kände hur Frankrike liksom slog rot inom oss.

Bruna och fina och med magarna fulla av bröd och goda ostar, (Herregud! Ostar! Tänk er att mola Roquefortost till frukost!) så satte vi oss i bilen beredda på att se oss omkring lite.

IMG_1123

Och vi hittade en fantastiskt fin vingård, med ett slott! Vi gick runt i parken runt slottet, vilket inte bara resulterade i ett stort antal bilder, utan också en hel kasse med stora kottar som lilla T absolut skulle ta med hem.

IMG_1161 Chateau Valmy,nu ett gäng kottar fattigare.

Vi fortsatte vår färd, hittade fler vingårdar med leende, trevliga människor.

IMG_2331

IMG_2289

IMG_2299

Vi pysslade med det en hel dag! Alltså åkte runt på vingårdar, fotade och köpte nå’n flaska här och nå’n flaska där (lite senare skulle en av dessa flaskor inte bara marinera en hel resväska med kläder utan också lämna misstänkta röda spår efter golvet genom hela Skavsta flygplats)

Vi avslutade dagen med att på något sätt hamna i en lite vacker by. Körde lite på måfå och hamnade vid ett högt beläget litet kapell, ”La Chapelle de Fitou”. Väldigt snart upptäckte vi att tjusigt klädda människor med små snittar på brickor också var på väg dit, och kära ni, ibland har man tur (?), vi hade nämligen hamnat mitt i ett vernissage!!! Jag vill redan här be om ursäkt, för det kan hända att jag gör bort mig å det grövsta nu, för Mr Fischbein kan ju vara en högt firad och framstående konstnär, jag har ingen aning! Men om jag uttrycker det så här; Herr Fischbein har en viss vurm för lim och förmodligen har han också varit väldigt duktig hos tandläkaren under sin uppväxt. Jag menar…

IMG_2344

Denne Fischbein har ägnat en ansenlig tid (och en hel del lim) till att sätta ihop plastfigurer i form av små bebisar, rallybilar, papiljotter och annat. Jag är övertygad om att han vill säga något med sin konst, jag förstod bara inte riktigt vad. Och medan mannen och sonen pep iväg snabbare än en avlöning då de trots tappra försök inte riktigt fixade att visa upp ett pokerface värt namnet, så tänkte jag att man får baske mig ta seden dit man kommer, snappade åt mig en broschyr och lade till med vad jag hoppades var en djup och creddig konstkännar-rynka mellan ögonen. Sedan gick jag där och nickade hummande för mig själv medan jag knackade med broschyren i handflatan så som jag inbillar mig att en sann konstkännare gör.

Nåväl.

Förutom att sola och bada i både hav och pool, se oss omkring (vi körde över 100 mil på tolv dagar), försöka göra oss förstådda på knagglig fransk-engelska, så åt vi. Kära ni, efter att ha burit hem baguetten så avnjöts den till frukost tillsammans med goda ostar, marinerade oliver och…ännu mera ostar.

IMG_1521

Jamen, tänk er! Tänk att sitta på en liten balkong i ett soligt Frankrike, mumsa pinfärskt bröd och underbara ostar,(bilden ovan är sannolikt tagen efter att en rätt ansenlig bit Roquefortost slunkit ner i magen på oss) medan man ser ut över en lagun. Och därtill har man vetskapen om att dagen kommer att bjuda på massor med sol, bad i ett varmt glittrande hav och god mat. Men inte minst; leende människor som får det att pirra igenkännande långt där inom mig. Ni förstår, de där människorna har samma inre takt som jag. Jag känner igen mig i deras sätt att gå och röra sig och hur de tar i varandra. Jag älskar att sitta på en filt på stranden och bara se och ta in allt runt omkring mig, och hur jag känner att någonting inom mig tar ett extra glädjeskutt.

Hoppas jag gjort er nyfikna på Frankrike och hoppas ni följer med till nästa inlägg som inte bara avhandlar viktiga saker som Spanien och Andorra, en felkörning utan dess like,( men som vi inte velat missa för alla papiljotter och plastbebisar i hela Fitou), utan också hur det kom sig att min BH visades upp till allmän beskådan på flygplatsen i Beziers.

Au revoir!