Dit man åker och gör själen glad

IMG_1241

Del 2

Juli 2012. Frankrike, Spanien, Andorra.

Vi hann inte bara se oändliga rader med vindruvor, fransmän och baguetter under vår resa, utan vi klippte till med två länder till när vi ändå var i farten liksom.

Spanien låg ju bara ett stenkast bort, så vi kastade in badkläderna i bilen och brummade iväg. Att fransmännen har en förkärlek för rondeller kan inte undgå någon, vi var halvt yra innan vi lämnade landet,det gick runt lite här och där. På den minsta lilla landsväg fanns en imponerande mängd rondeller.(Erkännas skall att rätt många av rondellerna togs om ett par, tre varv, det fanns inte en sportmössa att vi hann läsa på alla skyltarna under det första varvet. Det är det som är det härliga med att vara turist -man kommer glatt vinkandes, undan med det mesta)

Vi hade först siktet inställt på en liten vacker stad vid namn Collioure, efter den Franska kusten, där vi tänkte bada och se oss omkring lite. Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Efter att förgäves ha letat en parkeringsplats i över 30 minuter, började chauffören trött efterlysa en godkänd blodsockernivå, så vi fick släppa tanken och leta oss vidare. Det fina i kråksången är att efter den där fina staden kommer det några till- Likadana! De har alla gemensamt att de ligger vid en rund fin, badvik. Man badar alltså mitt i stan. Himla finurligt, för det är nära till om eller snarare NÄR, man får ett hastigt sug efter Italiensk glass (som inte bara var god-Den gjorde också underverk med ett sjunkande blodsocker. För en hel familj)

Förutom rondeller har fransmän en viss vurm för cykling. Kära ni, visste vi inte bättre hade vi trott att Tour de France pågick hela tiden, överallt! Jag kan sätta de där fräcka sportcykelbrillorna som mannen hittade på en bergstopp i Andorra och tog med hem, att cykelbyxor är deras absoluta bestseller-plagg. Alla kategorier.

Nåväl, målet var frukost i Frankrike och middag i Roses, Spanien.

IMG_1324

Nom-nom! Ja, är det någonstans en riktigt paella ska avnjutas så är det väl på en liten restaurang, en solig kväll i en liten stad man liksom bara hamnat i, och som man snart nöjt leendes skall lämna, konstaterandes att; ja nu har vi njutit av Spanien också.

Spanien. Bara sådär över en dag.

Tillbaka ”hemma”, blev det fler lata dagar vid poolen och underbara dagar på stranden. Jag önskar jag kunde konservera känslan, dofterna, rösterna och alla intryck…

-Fast det är väl just det som kallas minnen?

Minnet av boule-spelande män vid stranden, ivrigt gestikulerande.

IMG_1654

Minnet av den där dagen på en trampbåt på ett glittrande hav

IMG_2211

Lilla T’s glada skratt när hon och storebror dök i vattnet och hur jag glatt trampade på med ursäkten att jag minsann ville sola, när det egentligen handlade om att jag inte vågar slänga mig i på djupt vatten, bara så där…

Dagen i Perpignan som bara låg ett par mil bort. Hur vi missat att det var helgdag och därmed stängt nästan överallt. Men det fanns ett slott och där skred vi runt, fotade och såg ut över hela Perpignan.

IMG_1556

IMG_1626

Eller minnet av Andorra.

Hur vi bestämde på kvällen innan, att i morgon upprepar vi succén, äter frukost i Frankrike och middag i Andorra. Och hur vi vaknade upp på morgonen i ett regntungt Leu Cate och hur regnet fortsatte ösa ner under nästan hela bilresan.

Hur vi hamnade i en riktig Robin Hood-stad. På riktigt! Vi sprang in där innanför murarna, mannen och jag. Det regnade, men vi galopperade runt där, fotade och försökte föreställa oss hur det skulle vara att slå upp fönsterluckorna på morgnarna i en liten stad, innanför en mur.

IMG_1719

IMG_1752

Villefranche de conflent. Tänk er, att där innanför murarna finns en liten stad med trånga gator och gränder där människor sitter och smaskar goda ostar bakom fönsterluckorna.

Och hur vi körde fel…

-Vi äger en GPS. En mycket bra sådan, som man kan ställa in på ”Andorra La vella” och som man kan förvänta sig skall föra oss just dit. Det gjorde den. Men den valde en liten ”omväg”. Vi knappade glatt in kortaste resväg, och vår vän GPS:en valde den kortaste vägen. Om man är född till fågel.

Vi körde efter en slingrande, brant klättrande liten väg, som man lätt hade kunnat förväxla med en go-cartbana om man inte visste bättre. Vi slingrade oss uppåt på ena sidan Pyrenéerna och sedan slingrade vi oss ner på andra sidan i en dal. Sedan upprepade vi den proceduren. Många gånger, i många timmar. Ibland svängde vägen så tvärt runt bergväggen att mannen var övertygad om att vi skulle hinna se bakänden på vår egen bil. Vi mötte två bilar under hela resan (och naturligtvis, en och annan cyklist). Vilket var tur, för jag är inte så bra på att hålla andan, om ni förstår vad jag menar? Beräknad restid; 3 timmar. Faktisk restid; Det dubbla.

Men kära ni, jag hade inte velat missa detta! Jag hade inte velat missa att vara högst uppe på Pyrenéerna, bland molnen. Det jag konserverat inom mig är just den bilden. Hur vi kliver ur bilen och står på ett smalt räcke och ser ner på en dalgång långt där nedanför oss, och hur hänförande vackert det var.

IMG_1787

IMG_1762

IMG_1960

IMG_1805 IMG_1808 IMG_1810

Jag minns att när vi körde in i  Andorra sken solen från en blå himmel. Andorra föreresten, är det där pyttelilla furstendömet som liksom är inklämt mellan Spanien och Frankrike. Så litet på kartan att pricken som märker ut huvudstaden liksom täcker hela landet.

Någonstans har jag läst att huvudstaden Andorra la vella inte är mycket att se, inget kunde vara mer fel!! Kära ni, staden ligger nerklämd i en smal dalgång, hur kul som helst och med tanke på att det i hela Andorra bara finns 80 000 invånare så är det en huvudstad i pytteformat (sedan kan man shoppa rumpan av sig där, om man så behagar. Billigt, billigt)

IMG_1844

1500 butiker . Need i say moore?

Nåväl. Det svider i hjärtat på en shoppingfantast att erkänna, men det var inga välfyllda kassar som dinglade i min lilla näve på väg därifrån. Har man bara några timmar på sig så vill man UPPLEVA. Och vi tänkte uppleva Naturelandia.

På det som måste vara den enda platta ytan i hela Andorra hade man grejat ett äventyrsland. Den kunde bla. stoltsera med en slags rodelbana på 8 km. Man fick om man ville och vågade, parkera rumpan i en liten vagn som först tog den modige mycket brant uppåt och sedan, vad jag kan förstå, mycket brant nerför också. (Jamen snälla ni. NÅGON måste ju fota spektaklet också. Jag anmälde mig mycket snabbt och ännu mera frivilligt till den uppgiften. Tack och varsågod)

IMG_1914

En höghöjdsbana hade de också. Ja, även den måste ju fotas av någon…..

IMG_1870

Vi vinkade hejdå till Andorra med ett löfte om att komma tillbaka, och jag minns att vi sa till varandra att Andorra blir svårt att beskriva när vi kommer hem, det måste upplevas. För hur beskriver man känslan av att vara bland molnen?

Och så en dag var det också dags att vinka hejdå till vårt lånta franska lilla hem, till det glittrande havet, till Lilla T’s favoritpool, till vingårdar och till dagsutflykter som vet att ta andan ur en.

Och till människor med samma inre takt som jag…

Tillbaka där vi startade detta underbara äventyr, på flygplatsen i Beziers, vinkade vi också adjö till vår hyrbil som skött sitt uppdrag galant. Och sedan var det då dags att ta oss igenom säkerhetskontrollen. Följande konversation kunde avnjutas av de som befann sig i kön bakom mig;

Herr allvarlig säkerhetskontrollant: ”Do you have any fluids in your bag, mademoiselle?” Jag, lite osäkert: ”Öh. No….?”
Han; ”Any cosmetic?”
Jag tvekande; ”Öh. Yes…. mascara….? Rouge…?”
Han; ”Ok. Mascara and rouge. Anything else?”
Jag; ”No….?”

Jag går vidare medan väskan åker på ett band bredvid mig där den röntgas.
Ny kontrollant;” Excuse me Mademoiselle!! I have to look inside your bag!”

Och det är nu, kära vänner. Det är nu jag förvandlas till något som bara vill gå upp i rök. Det är nu jag febrilt låter blicken flacka runt golvet för att hitta det där berömda hålet som så vänligt slukar en när något hotar hela ens generade väsen.

För ur min handväska modell elefantunge, (en skitsnygg Jimmy Choo-kopia, förresten) plockar herr mustaschprydd  allvarlig säkerhetskontrollant, inte bara upp en neccesär som utan några som helst problem skulle kunna rymma ett medelstort cirkustält inräknat ett par tigrar och ett glatt vinkande sjölejon, utan också en diger samling goda, franska ostar. Närmare bestämt 4 kilo. Fyra KILO av förstklassigt nom-nom. Därefter rycker han upp en påse pasta (Jag vet. Fråga inte. Har ingen som helst vettig förklaring i alla fall, tyckte väl att den såg ovanligt god ut)  Och efter detta sticker han ned handen i min väska och rycker upp…. en BH.

Om det här hade varit en flashig Hollywoodfilm så hade det naturligtvis varit en diamantbeströdd historia han haft i sin hand och jag hade fått uppskattande blickar och säkert ett och annat telefonnummer med mig hem. Men nej, mitt liv är ingen film, och min BH var inget man gärna vill att någon viftar med på den minsta lilla flygplats för inrikesflyg ens. Vet ni, här blev det för mycket för mig. Med ett generat litet kvidande faller jag ner på en stol och låtsas vara mycket upptagen med att knäppa spännet på skorna, medan jag förtvivlat väser till mannen ”Å nej, snälla. Jag klarar inte mera. Ta bort mig härifrån.”

  Då plockar Herr kontrollant upp en ansenlig burk bodybutter. Han blänger elakt på mig och sedan vänder han sig om med burken i handen och uppmärksammar den förste kontrollanten på att han minsann missat en burk med FLUID. Sedan stoppar han tillbaka burken, funderar lite och ser sedan på mig med smalande ögon medan han väger lite på hälarna och säger högdraget; ”Ok! I forgive you for the MARMELADE!!”   -Alltså, jag vet inte, men någon form av självktning har jag ju, och inte vill jag väl anklagas för att resa runt med marmelad i handväskan (Nej, men ostar, makaroner och en sladdrig BH, det går bra det), varpå jag förskräckt utropar, ”Oh no!!!! It’s bodybutter”,medan jag med stor inlevelse låtsas smörja in mig på armarna. Herr kontrollant tittar allvarligt på mig, hissar upp ett ögonbryn och ger mig ett kort;

-”Yes.”

Vad jag då lärt mig utav detta?

-Jo, att om jag vill höra själen dra djupa, lyckliga andetag där inom mig så är det just i Frankrike jag skall vara. Bland vackra människor med samma inre takt som jag, vid ett glittrande hav bland gestikulerande boulespelande fransmän, goda viner och ostar, vingliga vägar med otaliga rondeller och utflykter som formligen tar andan ur mig.

Och att en flaska rödvin kan ordna spännande batikmönster på samtliga kläder i en resväska om man inte är försiktig, och ….

– om du prompt måste resa runt med en BH i handväskan, välj en som tar knäcken på  allvarsamma flygplatskontrollanter.

Au revoir!

(Vart jag tar er med nästa gång? Kära ni, Thailand! Man åker ALLTID tillbaka dit. Testa får ni se!)

Jeannette

Dit man åker och gör själen glad.

IMG_2328

 Juli 2012, Frankrike – Spanien – Andorra

Del 1

Alltså, vi gav verkligen den här sommaren en chans. Ni vet,vi köpte solsmörj och nya fina solstolar, och vi lade oss förväntansfulla och glada ute på gräsmattan, log mot varandra och väntade. Och väntade.

Och vi väntade.

Men vet ni, sommaren kom liksom aldrig igång. Någon hade beställt nå’t skumt varannan- timmes-väder. Sol-regn-sol-regn osv. Och så kan man ju inte ha det. Med panik i ögonen stirrade vi på varandra, lite bleknosade mellan regndropparna, och tänkte samma tanke; Tänk om det är samma väder i Danmark?! (Det var nämligen dit våra bleka näsor ville peka oss den här sommaren.) Vi kan ju inte åka runt i Danmark i regn!!! Mannen slängde sig över datorn och klickade febrilt sig runt. – Sydfrankrike, Kroatien, Italien eller …… Vad tycker du?-Tja….blir man nu tvungen att välja så…. Sydfrankrike!!!

Sagt och gjort, Sydfrankrike fick det bli.

På Blocket hittade vi massor av annonser för privata hus och lägenheter för uthyrning. Och så hittade vi Märit. Märit är en söt liten dam, lite krispigt fin och gammal, och hon ville gärna hyra ut sin lägenhet till oss i Leucate så vi bokade en vecka där. (En kvart senare stirrade vi på varandra igen, slängde oss på telefonen och bokade 12 dagar istället)

Vi bokade en hyrbil också, man måste ju se sig omkring!!!

Vi landade i soligt och varmt Beziers och därifrån tog vi oss med hyrbil vidare till vårt nya, lånta, franska hem.

Vi hade nog föreställt oss en liten by med vindlande gator och trånga gränder, där fransoser iförda basker och med en baguette lite snyggt inkilad under armen spatserade omkring ivrigt gestikulerande.

IMG_1184

Ungefär så här.

Så blev det inte riktigt nej. Port Leucate är ett ställe dit fransmännen själva åker på semester. ALLA husen var antingen gula, aprikosa eller i bränd orange med ljusröda tegeltak (nej jag överdriver inte, ALLA) Det var vackert, det var underbart, men det hade en viss aura av semesterresort över sig. Lägenheten vi hyrt var liten och fin, med utsikt över en lagun från balkongen.

(Och det vimlade faktiskt av fransoser med en baguette inkilad under armen. Jag lovar!!)

Vi var ett lite exotiskt inslag där i byn. När vi spelade kubb på gräsmattan på kvällen hade vi publik från balkongerna. När vi försökte prata på engelska fick de något panikartat i blicken och det gick ibland lite stappligt och ibland gick det inte alls. Jag dammade av min gamla skolfranska som lämnar en hel del i övrigt att önska, men gestikulerar man lite franskt samtidigt så funkar det. Typ.

Nåväl, titta och njut!

IMG_1090Som sagt, intill vårt hus låg en lagun. Här gick vi förbi om morgnarna för att köpa bröd på torget. Så vackert…. Och så franska vi kände oss när vi spatserade hem med en baguette lite snyggt inkilad under armen.

På dagarna roade vi oss bl.a med att bada i poolen vid vårt hus, eller så tog vi bilen till stranden, ca fem minuter bort. Själva resan till stranden tog fem minuter. Att hitta parkering tog trettiofem…

IMG_1414

… Å andra sidan var det så här vackert, så någon katastrof var det inte.

Stranden sträckte sig hela vägen ner till Spanien, alltså nio mil, så det fanns gott om plats. Där låg vi, smaskade på solmogna frukter, viftade på tårna och kände hur Frankrike liksom slog rot inom oss.

Bruna och fina och med magarna fulla av bröd och goda ostar, (Herregud! Ostar! Tänk er att mola Roquefortost till frukost!) så satte vi oss i bilen beredda på att se oss omkring lite.

IMG_1123

Och vi hittade en fantastiskt fin vingård, med ett slott! Vi gick runt i parken runt slottet, vilket inte bara resulterade i ett stort antal bilder, utan också en hel kasse med stora kottar som lilla T absolut skulle ta med hem.

IMG_1161 Chateau Valmy,nu ett gäng kottar fattigare.

Vi fortsatte vår färd, hittade fler vingårdar med leende, trevliga människor.

IMG_2331

IMG_2289

IMG_2299

Vi pysslade med det en hel dag! Alltså åkte runt på vingårdar, fotade och köpte nå’n flaska här och nå’n flaska där (lite senare skulle en av dessa flaskor inte bara marinera en hel resväska med kläder utan också lämna misstänkta röda spår efter golvet genom hela Skavsta flygplats)

Vi avslutade dagen med att på något sätt hamna i en lite vacker by. Körde lite på måfå och hamnade vid ett högt beläget litet kapell, ”La Chapelle de Fitou”. Väldigt snart upptäckte vi att tjusigt klädda människor med små snittar på brickor också var på väg dit, och kära ni, ibland har man tur (?), vi hade nämligen hamnat mitt i ett vernissage!!! Jag vill redan här be om ursäkt, för det kan hända att jag gör bort mig å det grövsta nu, för Mr Fischbein kan ju vara en högt firad och framstående konstnär, jag har ingen aning! Men om jag uttrycker det så här; Herr Fischbein har en viss vurm för lim och förmodligen har han också varit väldigt duktig hos tandläkaren under sin uppväxt. Jag menar…

IMG_2344

Denne Fischbein har ägnat en ansenlig tid (och en hel del lim) till att sätta ihop plastfigurer i form av små bebisar, rallybilar, papiljotter och annat. Jag är övertygad om att han vill säga något med sin konst, jag förstod bara inte riktigt vad. Och medan mannen och sonen pep iväg snabbare än en avlöning då de trots tappra försök inte riktigt fixade att visa upp ett pokerface värt namnet, så tänkte jag att man får baske mig ta seden dit man kommer, snappade åt mig en broschyr och lade till med vad jag hoppades var en djup och creddig konstkännar-rynka mellan ögonen. Sedan gick jag där och nickade hummande för mig själv medan jag knackade med broschyren i handflatan så som jag inbillar mig att en sann konstkännare gör.

Nåväl.

Förutom att sola och bada i både hav och pool, se oss omkring (vi körde över 100 mil på tolv dagar), försöka göra oss förstådda på knagglig fransk-engelska, så åt vi. Kära ni, efter att ha burit hem baguetten så avnjöts den till frukost tillsammans med goda ostar, marinerade oliver och…ännu mera ostar.

IMG_1521

Jamen, tänk er! Tänk att sitta på en liten balkong i ett soligt Frankrike, mumsa pinfärskt bröd och underbara ostar,(bilden ovan är sannolikt tagen efter att en rätt ansenlig bit Roquefortost slunkit ner i magen på oss) medan man ser ut över en lagun. Och därtill har man vetskapen om att dagen kommer att bjuda på massor med sol, bad i ett varmt glittrande hav och god mat. Men inte minst; leende människor som får det att pirra igenkännande långt där inom mig. Ni förstår, de där människorna har samma inre takt som jag. Jag känner igen mig i deras sätt att gå och röra sig och hur de tar i varandra. Jag älskar att sitta på en filt på stranden och bara se och ta in allt runt omkring mig, och hur jag känner att någonting inom mig tar ett extra glädjeskutt.

Hoppas jag gjort er nyfikna på Frankrike och hoppas ni följer med till nästa inlägg som inte bara avhandlar viktiga saker som Spanien och Andorra, en felkörning utan dess like,( men som vi inte velat missa för alla papiljotter och plastbebisar i hela Fitou), utan också hur det kom sig att min BH visades upp till allmän beskådan på flygplatsen i Beziers.

Au revoir!

Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 2

Som sagt, om man nu prompt ska göra Paris på fyra dagar så får man gallra lite, (ungefär som att sticka ner näven i en gigantisk godispåse och bara få ta några få. Och ni vet hur det är, man vill bara ha mer!)

Är det någon man bara måste hälsa på hos så är det ju Mona-Lisa. Sist vi besökte Louvren så var hon högtidligt uppassad av vakter och att fota var ett stort aja-baja. Så vi stod där och ååååade och oooade tillsammans med en massa andra människor medan vi sträckte på våra halsar till en imponerande längd, och tänkte nog att om man nu ska drämma i med att måla en så otroligt känd och omtalad tavla så hade den väl kunnat få vara lite större? (nä, några konstkännare kan vi inte utge oss för att vara, jag och mannen)

Nu rådde andra bud i Mellerud, och vakterna och deras aja-baja hade ersatts med ett snöre och det var varsågod-och-välkommen-att-fota-bäst-ni-vill. Så det gjorde vi, och här är hon, denna mystiskt leende kvinna. Lite liten i storleken, men vad gör väl det?

Louvren hade utan problem kunnat fylla alla fyra dagarna, så stort är det. Men det hade nog i ärlighetens namn blivit en smula enformigt. Så efter att ha sagt ”bonjour” och ”au revoir” till Mona-Lisa så lubbade vi runt lite i de gigantiska salarna och kikade, om än en aning snabbt, på tavlor, statyer och annat vackert (ett måste är ju att låta sig fotas vid den där statyn med vingar, den från ”Da Vinci-koden, ni vet. Så det gjorde vi, utrustade med våra bästa ”här-ska-det-lösas-mystiska-fall-miner”)

Efter detta sprang vi ut. Inte för att snabbt ta oss till nästa sevärdhet. Utanför att våra stackars fötter skrek på uppmärksamhet. Och ”man tager hvad man hafver” tänkte vi likt Kajsa Warg och i det här fallet hade vi de svalkande fontänerna runt glaspyramiden till hands. MYCKET skönt. Måhända inte helt ok, men om våra stackars fötter kräva en fontän så är en fontän vad de får (Vi pratar inget Anita Ekberg-badande här inte. Att sticka ner ett par svullna, ömmande fötter i en kall fontän skapar nog ingen wau wau-känsla hos någon mer än hos just den fötterna sitter fast på)

Nåväl, efter att ha tillbringat ännu en natt med fötterna i högläge så var det dags att upptäcka nya sidor av Paris.

 Notre-Dame. Så mäktig. Så vacker. Så enorm och så absolut ett måste att besöka.

Efter Notre-Dame köpte vi en varsin panini och traskade iväg till Jardin Du Luxembourg, en enorm och jättefin park. Där strosade vi runt, tog några bilder och matade Parisiska gråsparvar. Älskar Paris. Älskar att människor i alla åldrar tar med en bok och sedan sätter sig i en park i flera timmar. Jag hade kunnat stanna där en hel dag. Leende, i solen bland alla dessa människor med näsorna i varsin bok.

Älskar’t

Pratar fransmännen engelska? -Ja. Bör man ändå köpa med sig en parlör? -Absolut! Parisborna pratar engelska, men vill man slänga sig med några tjusiga fraser (klart man vill!) så köper man en parlör och sedan drämmer man i tills tungan slår knut på sig själv . Vad ska man mera ta med? -En reseguide. Vet ni hur använbara de är?! Där står allt! Allt man bör se och varför och hur man hittar dit (sedan har man ju, icke att förglömma, deras lättförståeliga tunnelbanesystem), och var man bör äta, osv osv. KÖP!

Hippopotamus, en restaurangkedja. Kanske inget Guide Michelin-ställe, men hur kul som helst! Det är flodhästar överallt! På allt!!

Annars måste ni leta rätt på Latin-kvarteren i närheten av Notre- Dame, trånga gator med bara resauranger. Bara att blunda och peka, alla har de sin charm. SÅ franskt och alldeles,alldeles underbart.

En sallad vi sent skall glömma. Den fick oss att förtjusta klappa händer, tror vi dog en smula. Sent skall vi också förlåta oss själva för att vi inte minns var vi åt den.

Utsikten från vårt lilla hotell. SÅ Paris!

Ok, men var ska man bo då? – Det finns små, billiga hotell som absolut funkar att bo på. Kom ihåg att fransmännen inte är något frukostfolk direkt. De tippar i sig en stark kopp kaffe och en croisant och sedan skuttar de iväg och gör sånt som Parisare gör mest hela dagarna. Som att tighta till rumpan i någon trappa, läsa en bok i en park, äta en panini eller två, jobba, spatsera längs Seine el Champs Élysées (shoppinggatornas shoppingata, OMG!! det är lite nyp-mig-i-armen-varning på den) Och under tiden pratar de på det vackraste språket av alla språk. Jag ÄLSKAR Frankrike. Jag älskar människorna, rytmen, atmosfären. Och jag älskar att min själ alltid känner sig lite hemma där och hur den ler och nickar igenkännande där inom mig…

Älskar.

Och sist men inte minst kära vänner, igen; sköna skor. Jag kan nog aldrig understryka vikten av ett par sköna skor.

Välj ett par som funkar i trappor.

Au revoir, Paris. Och på återseende.

Här kan du hitta bra och billiga boenden!

www.venere.com

www.sembo.se

                                                     http://www.blocket.se/           (här hittar man lägenheter som uthyres av privatpersoner, väl värt att kolla upp!)

 

Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 1

Har man en gång varit i Paris så vill man tillbaka. Jag lovar, testa får ni se! Paris är allt det där du tror att det ska vara -med plusmeny!  Det var rätt många år sedan vi var där första gången jag och mannen, och tro mig, det var med ett löfte om att komma tillbaka vi for därifrån. Nu tog det kanske lite längre tid än vad man hade hoppats på, men den som väntar på något gott…( väntar ALLTID för länge)  Nåväl, den här gången planerade vi att ta med våra två äldsta barn, 18 och 20 år gamla. För att knorra till det lite extra så skulle det ske utan att de visste om det.

RECEPT PÅ EN LYCKAD KIDNAPPNING: 1.Man utför ett telefonsamtal till dotterns chef och söker ledigt. I smyg. 2. Man skriver två listor där det står vad ungarna får packa med sig. 3. Man utser ett stycke kompanjon/medbrottsling i form av en farmor.   4. Några timmar innan avfärd utdelas packlistor till två mycket förvirrade, stackars stora barn. 5. Man knölar in tidigare nämnda, nu också lätt spaka stora barn med alla väskor i bilen och sticker iväg. 6. Man räcker fram passen till två nu väldigt storögda, stora barn.  7. Har is i magen, och när man åkt vad som känns som en evighet, så vräker man på en skiva med nån käck fransk slagdänga på högsta volym, varpå ungarna vrålar; PAAAARIIIIS!!!!!

Och sist, men inte minst. Nr 8. Någonstans vid punkt nr fyra håller man truten. Vilket är en smula svårt när man som jag lider lite av vad man kan kalla glappkäft. Här lyckades jag då avslöja att det skulle flygas lite genom att i stressen nämna för sonen att han inte ”skulle packa något som inhöll flytande vätska i ryggan därför att …” Touché!!!

Nåväl. Iväg och fram kom vi. Vi hade bokat rum på ett litet hotell i Montmartre (även kallat ”konstnärskvarteren”, men så mycket till konst och konstnärer såg vi inte till, däremot var varannan butik en musikaffär och varannan var ett så’nt  ställe där de som jobbar där är av kvinnligt kön och de som väljer att gå dit är av motsatt kön, ja ni fattar)

Paris kan inte beskrivas, det måste ses och framför allt, upplevas! Enl mannen är deras tunnelbanesystem väldigt bra och lättbegripligt även för turister (Ingen kommentar. Jag tar rygg på mannen och litar blint på att han vet var vi ska. Lättbegripliga tunnelbanesystem är en term som inte existerar i min vokabulär)

Men som sagt, Paris kan inte beskrivas, i alla fall inte med ord så jag gör ett litet försök med bilder. Voila!

Leta reda på en sån här skylt om ni vill ta en tur i deras mkt lättbegripliga tunnelbanesystem.

Ack så liten i verkligheten och liksom en smula inklämd, men här är den, den berömda Röda kvarnen!

Parisborna måtte ha Europas tightaste rumpor, i alla fall de som frekvent besöker  Sacré-Coeur, det är en miljon trappsteg, men värt mödan!

Inget Paris utan en tur upp i Eiffeltornet! Här vill jag då nämna, sådär i förbifarten att ”hiss” på franska heter ascenceur medan det franska ordet för ”trappa” är escalier. Det visste vi inte då. Hade vi vetat detta så hade det besparat oss en sisådär sjutusen trappsteg (så kändes det i alla fall) Man kan ta sig upp i Eiffeltornet i tre utav de fyra benen. Köerna ringlade sig långa, utom en kö, och dit lubbade vi som fyra ystra kalvar och liksom tummenuppade och high-fiveade varandra i glädjen över att komma så bra till i kösystemet. Heja oss liksom! Möjligen ägnade vi en sekund till att fundera över varför alla andra inte var så smarta som vi, men en sekund går fort över. Vi köade ändå en lång stund och när vi änligen kom fram och betalade så gick det då upp för oss att någon hiss fanns det inte. Inte i det här benet. Så det blev till att gå. I branta trappor rakt upp. Här high-fivear man inte varandra, kan jag säga. Här gnälls det. Jag gjorde ändå mitt bästa genom att öka takten några gånger medan jag glatt ropade, ”Det här är bra för rumpan!! Ser ni nån skillnad än?! Den blir säkert supertight nu!!?” (responsen var väl inte sådär överväldigande, men det beror nog bara på att de var trötta?) Nåväl, man behöver tursamt nog inte gå ända upp till toppen som är på 276 meters höjd, utan man får åka hiss från plattform ett. Hissresan bjuder på lite utsikt den också, (möjligtvis missade jag lite under de stunder jag blundade) men bilden nedan är från någonstans på mitten och jag skulle vilja träffa de som jobbar med att kolla och dra åt alla skruvar och muttrar varje månad- För visst är det väl någon som har det som jobb??!!

Visst???

Från plattform ett ser utsikten ut så här. Det ni tittar på är kön för de smarta, alt kön för de som vet skillnad på det franska ordet för ”trappa” och det som betyder ”hiss”.

Ascenseur. Lägg det på minnet.

Från toppen kan man en klar, fin dag se 70 km bort! Och så kan man zooma in Triumfbågen. Och ser ni?! Den här stan har inget slut!!

Kan man göra Paris på fyra dagar?! Nä. Men man KAN klämma in Eiffeltornet, Sacré coeur, Notre Dame, Louvren, Triumfbågen lite shopping och väldigt mycket promenerande på fyra dagar. VÄLDIGT mycket promenerande. Snygga skor är kul, sköna skor är ännu kuligare. Tro mig.

 I alla fall om man ännu inte lärt sig det franska ordet för ”trappa”.