Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 2

Som sagt, om man nu prompt ska göra Paris på fyra dagar så får man gallra lite, (ungefär som att sticka ner näven i en gigantisk godispåse och bara få ta några få. Och ni vet hur det är, man vill bara ha mer!)

Är det någon man bara måste hälsa på hos så är det ju Mona-Lisa. Sist vi besökte Louvren så var hon högtidligt uppassad av vakter och att fota var ett stort aja-baja. Så vi stod där och ååååade och oooade tillsammans med en massa andra människor medan vi sträckte på våra halsar till en imponerande längd, och tänkte nog att om man nu ska drämma i med att måla en så otroligt känd och omtalad tavla så hade den väl kunnat få vara lite större? (nä, några konstkännare kan vi inte utge oss för att vara, jag och mannen)

Nu rådde andra bud i Mellerud, och vakterna och deras aja-baja hade ersatts med ett snöre och det var varsågod-och-välkommen-att-fota-bäst-ni-vill. Så det gjorde vi, och här är hon, denna mystiskt leende kvinna. Lite liten i storleken, men vad gör väl det?

Louvren hade utan problem kunnat fylla alla fyra dagarna, så stort är det. Men det hade nog i ärlighetens namn blivit en smula enformigt. Så efter att ha sagt ”bonjour” och ”au revoir” till Mona-Lisa så lubbade vi runt lite i de gigantiska salarna och kikade, om än en aning snabbt, på tavlor, statyer och annat vackert (ett måste är ju att låta sig fotas vid den där statyn med vingar, den från ”Da Vinci-koden, ni vet. Så det gjorde vi, utrustade med våra bästa ”här-ska-det-lösas-mystiska-fall-miner”)

Efter detta sprang vi ut. Inte för att snabbt ta oss till nästa sevärdhet. Utanför att våra stackars fötter skrek på uppmärksamhet. Och ”man tager hvad man hafver” tänkte vi likt Kajsa Warg och i det här fallet hade vi de svalkande fontänerna runt glaspyramiden till hands. MYCKET skönt. Måhända inte helt ok, men om våra stackars fötter kräva en fontän så är en fontän vad de får (Vi pratar inget Anita Ekberg-badande här inte. Att sticka ner ett par svullna, ömmande fötter i en kall fontän skapar nog ingen wau wau-känsla hos någon mer än hos just den fötterna sitter fast på)

Nåväl, efter att ha tillbringat ännu en natt med fötterna i högläge så var det dags att upptäcka nya sidor av Paris.

 Notre-Dame. Så mäktig. Så vacker. Så enorm och så absolut ett måste att besöka.

Efter Notre-Dame köpte vi en varsin panini och traskade iväg till Jardin Du Luxembourg, en enorm och jättefin park. Där strosade vi runt, tog några bilder och matade Parisiska gråsparvar. Älskar Paris. Älskar att människor i alla åldrar tar med en bok och sedan sätter sig i en park i flera timmar. Jag hade kunnat stanna där en hel dag. Leende, i solen bland alla dessa människor med näsorna i varsin bok.

Älskar’t

Pratar fransmännen engelska? -Ja. Bör man ändå köpa med sig en parlör? -Absolut! Parisborna pratar engelska, men vill man slänga sig med några tjusiga fraser (klart man vill!) så köper man en parlör och sedan drämmer man i tills tungan slår knut på sig själv . Vad ska man mera ta med? -En reseguide. Vet ni hur använbara de är?! Där står allt! Allt man bör se och varför och hur man hittar dit (sedan har man ju, icke att förglömma, deras lättförståeliga tunnelbanesystem), och var man bör äta, osv osv. KÖP!

Hippopotamus, en restaurangkedja. Kanske inget Guide Michelin-ställe, men hur kul som helst! Det är flodhästar överallt! På allt!!

Annars måste ni leta rätt på Latin-kvarteren i närheten av Notre- Dame, trånga gator med bara resauranger. Bara att blunda och peka, alla har de sin charm. SÅ franskt och alldeles,alldeles underbart.

En sallad vi sent skall glömma. Den fick oss att förtjusta klappa händer, tror vi dog en smula. Sent skall vi också förlåta oss själva för att vi inte minns var vi åt den.

Utsikten från vårt lilla hotell. SÅ Paris!

Ok, men var ska man bo då? – Det finns små, billiga hotell som absolut funkar att bo på. Kom ihåg att fransmännen inte är något frukostfolk direkt. De tippar i sig en stark kopp kaffe och en croisant och sedan skuttar de iväg och gör sånt som Parisare gör mest hela dagarna. Som att tighta till rumpan i någon trappa, läsa en bok i en park, äta en panini eller två, jobba, spatsera längs Seine el Champs Élysées (shoppinggatornas shoppingata, OMG!! det är lite nyp-mig-i-armen-varning på den) Och under tiden pratar de på det vackraste språket av alla språk. Jag ÄLSKAR Frankrike. Jag älskar människorna, rytmen, atmosfären. Och jag älskar att min själ alltid känner sig lite hemma där och hur den ler och nickar igenkännande där inom mig…

Älskar.

Och sist men inte minst kära vänner, igen; sköna skor. Jag kan nog aldrig understryka vikten av ett par sköna skor.

Välj ett par som funkar i trappor.

Au revoir, Paris. Och på återseende.

Här kan du hitta bra och billiga boenden!

www.venere.com

www.sembo.se

                                                     http://www.blocket.se/           (här hittar man lägenheter som uthyres av privatpersoner, väl värt att kolla upp!)

 

4 svar på “Dit man åker för att möta våren”

  1. Vad åren går, min första utlandsresa gick till Paris. Det var 1968, tror att staden ser likadan ut nu som då. Har även senare gjort en genomresa med tåg. Snabbt byte mellan gard de nord o gard de syd. Såg inte mycket av Paris då inte. Tror inte att du Jeannette minns mycket av det korta Parisstoppet.

    1. Jag minns mitt första möte med Frankrike, även om stället där vi tillbringade semestern sitter bättre i minnet än tågresan genom Frankrike och till Sverige som bleknat bleknat något. Men klart jag minns Paris! 😀 Jag minns ju att jag var livrädd för att vi skulle gå vilse, varpå jag fick dig att stanna på ett enda ställe, en restaurang, under tiden vi väntade på nästa tåg. Idag vet jag bättre, och jag har ju återvänt dit några gånger och jag är inte färdig med den staden än! (blir man någonsin?…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *