Dit man åker och gör själen glad

IMG_1241

Del 2

Juli 2012. Frankrike, Spanien, Andorra.

Vi hann inte bara se oändliga rader med vindruvor, fransmän och baguetter under vår resa, utan vi klippte till med två länder till när vi ändå var i farten liksom.

Spanien låg ju bara ett stenkast bort, så vi kastade in badkläderna i bilen och brummade iväg. Att fransmännen har en förkärlek för rondeller kan inte undgå någon, vi var halvt yra innan vi lämnade landet,det gick runt lite här och där. På den minsta lilla landsväg fanns en imponerande mängd rondeller.(Erkännas skall att rätt många av rondellerna togs om ett par, tre varv, det fanns inte en sportmössa att vi hann läsa på alla skyltarna under det första varvet. Det är det som är det härliga med att vara turist -man kommer glatt vinkandes, undan med det mesta)

Vi hade först siktet inställt på en liten vacker stad vid namn Collioure, efter den Franska kusten, där vi tänkte bada och se oss omkring lite. Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Efter att förgäves ha letat en parkeringsplats i över 30 minuter, började chauffören trött efterlysa en godkänd blodsockernivå, så vi fick släppa tanken och leta oss vidare. Det fina i kråksången är att efter den där fina staden kommer det några till- Likadana! De har alla gemensamt att de ligger vid en rund fin, badvik. Man badar alltså mitt i stan. Himla finurligt, för det är nära till om eller snarare NÄR, man får ett hastigt sug efter Italiensk glass (som inte bara var god-Den gjorde också underverk med ett sjunkande blodsocker. För en hel familj)

Förutom rondeller har fransmän en viss vurm för cykling. Kära ni, visste vi inte bättre hade vi trott att Tour de France pågick hela tiden, överallt! Jag kan sätta de där fräcka sportcykelbrillorna som mannen hittade på en bergstopp i Andorra och tog med hem, att cykelbyxor är deras absoluta bestseller-plagg. Alla kategorier.

Nåväl, målet var frukost i Frankrike och middag i Roses, Spanien.

IMG_1324

Nom-nom! Ja, är det någonstans en riktigt paella ska avnjutas så är det väl på en liten restaurang, en solig kväll i en liten stad man liksom bara hamnat i, och som man snart nöjt leendes skall lämna, konstaterandes att; ja nu har vi njutit av Spanien också.

Spanien. Bara sådär över en dag.

Tillbaka ”hemma”, blev det fler lata dagar vid poolen och underbara dagar på stranden. Jag önskar jag kunde konservera känslan, dofterna, rösterna och alla intryck…

-Fast det är väl just det som kallas minnen?

Minnet av boule-spelande män vid stranden, ivrigt gestikulerande.

IMG_1654

Minnet av den där dagen på en trampbåt på ett glittrande hav

IMG_2211

Lilla T’s glada skratt när hon och storebror dök i vattnet och hur jag glatt trampade på med ursäkten att jag minsann ville sola, när det egentligen handlade om att jag inte vågar slänga mig i på djupt vatten, bara så där…

Dagen i Perpignan som bara låg ett par mil bort. Hur vi missat att det var helgdag och därmed stängt nästan överallt. Men det fanns ett slott och där skred vi runt, fotade och såg ut över hela Perpignan.

IMG_1556

IMG_1626

Eller minnet av Andorra.

Hur vi bestämde på kvällen innan, att i morgon upprepar vi succén, äter frukost i Frankrike och middag i Andorra. Och hur vi vaknade upp på morgonen i ett regntungt Leu Cate och hur regnet fortsatte ösa ner under nästan hela bilresan.

Hur vi hamnade i en riktig Robin Hood-stad. På riktigt! Vi sprang in där innanför murarna, mannen och jag. Det regnade, men vi galopperade runt där, fotade och försökte föreställa oss hur det skulle vara att slå upp fönsterluckorna på morgnarna i en liten stad, innanför en mur.

IMG_1719

IMG_1752

Villefranche de conflent. Tänk er, att där innanför murarna finns en liten stad med trånga gator och gränder där människor sitter och smaskar goda ostar bakom fönsterluckorna.

Och hur vi körde fel…

-Vi äger en GPS. En mycket bra sådan, som man kan ställa in på ”Andorra La vella” och som man kan förvänta sig skall föra oss just dit. Det gjorde den. Men den valde en liten ”omväg”. Vi knappade glatt in kortaste resväg, och vår vän GPS:en valde den kortaste vägen. Om man är född till fågel.

Vi körde efter en slingrande, brant klättrande liten väg, som man lätt hade kunnat förväxla med en go-cartbana om man inte visste bättre. Vi slingrade oss uppåt på ena sidan Pyrenéerna och sedan slingrade vi oss ner på andra sidan i en dal. Sedan upprepade vi den proceduren. Många gånger, i många timmar. Ibland svängde vägen så tvärt runt bergväggen att mannen var övertygad om att vi skulle hinna se bakänden på vår egen bil. Vi mötte två bilar under hela resan (och naturligtvis, en och annan cyklist). Vilket var tur, för jag är inte så bra på att hålla andan, om ni förstår vad jag menar? Beräknad restid; 3 timmar. Faktisk restid; Det dubbla.

Men kära ni, jag hade inte velat missa detta! Jag hade inte velat missa att vara högst uppe på Pyrenéerna, bland molnen. Det jag konserverat inom mig är just den bilden. Hur vi kliver ur bilen och står på ett smalt räcke och ser ner på en dalgång långt där nedanför oss, och hur hänförande vackert det var.

IMG_1787

IMG_1762

IMG_1960

IMG_1805 IMG_1808 IMG_1810

Jag minns att när vi körde in i  Andorra sken solen från en blå himmel. Andorra föreresten, är det där pyttelilla furstendömet som liksom är inklämt mellan Spanien och Frankrike. Så litet på kartan att pricken som märker ut huvudstaden liksom täcker hela landet.

Någonstans har jag läst att huvudstaden Andorra la vella inte är mycket att se, inget kunde vara mer fel!! Kära ni, staden ligger nerklämd i en smal dalgång, hur kul som helst och med tanke på att det i hela Andorra bara finns 80 000 invånare så är det en huvudstad i pytteformat (sedan kan man shoppa rumpan av sig där, om man så behagar. Billigt, billigt)

IMG_1844

1500 butiker . Need i say moore?

Nåväl. Det svider i hjärtat på en shoppingfantast att erkänna, men det var inga välfyllda kassar som dinglade i min lilla näve på väg därifrån. Har man bara några timmar på sig så vill man UPPLEVA. Och vi tänkte uppleva Naturelandia.

På det som måste vara den enda platta ytan i hela Andorra hade man grejat ett äventyrsland. Den kunde bla. stoltsera med en slags rodelbana på 8 km. Man fick om man ville och vågade, parkera rumpan i en liten vagn som först tog den modige mycket brant uppåt och sedan, vad jag kan förstå, mycket brant nerför också. (Jamen snälla ni. NÅGON måste ju fota spektaklet också. Jag anmälde mig mycket snabbt och ännu mera frivilligt till den uppgiften. Tack och varsågod)

IMG_1914

En höghöjdsbana hade de också. Ja, även den måste ju fotas av någon…..

IMG_1870

Vi vinkade hejdå till Andorra med ett löfte om att komma tillbaka, och jag minns att vi sa till varandra att Andorra blir svårt att beskriva när vi kommer hem, det måste upplevas. För hur beskriver man känslan av att vara bland molnen?

Och så en dag var det också dags att vinka hejdå till vårt lånta franska lilla hem, till det glittrande havet, till Lilla T’s favoritpool, till vingårdar och till dagsutflykter som vet att ta andan ur en.

Och till människor med samma inre takt som jag…

Tillbaka där vi startade detta underbara äventyr, på flygplatsen i Beziers, vinkade vi också adjö till vår hyrbil som skött sitt uppdrag galant. Och sedan var det då dags att ta oss igenom säkerhetskontrollen. Följande konversation kunde avnjutas av de som befann sig i kön bakom mig;

Herr allvarlig säkerhetskontrollant: ”Do you have any fluids in your bag, mademoiselle?” Jag, lite osäkert: ”Öh. No….?”
Han; ”Any cosmetic?”
Jag tvekande; ”Öh. Yes…. mascara….? Rouge…?”
Han; ”Ok. Mascara and rouge. Anything else?”
Jag; ”No….?”

Jag går vidare medan väskan åker på ett band bredvid mig där den röntgas.
Ny kontrollant;” Excuse me Mademoiselle!! I have to look inside your bag!”

Och det är nu, kära vänner. Det är nu jag förvandlas till något som bara vill gå upp i rök. Det är nu jag febrilt låter blicken flacka runt golvet för att hitta det där berömda hålet som så vänligt slukar en när något hotar hela ens generade väsen.

För ur min handväska modell elefantunge, (en skitsnygg Jimmy Choo-kopia, förresten) plockar herr mustaschprydd  allvarlig säkerhetskontrollant, inte bara upp en neccesär som utan några som helst problem skulle kunna rymma ett medelstort cirkustält inräknat ett par tigrar och ett glatt vinkande sjölejon, utan också en diger samling goda, franska ostar. Närmare bestämt 4 kilo. Fyra KILO av förstklassigt nom-nom. Därefter rycker han upp en påse pasta (Jag vet. Fråga inte. Har ingen som helst vettig förklaring i alla fall, tyckte väl att den såg ovanligt god ut)  Och efter detta sticker han ned handen i min väska och rycker upp…. en BH.

Om det här hade varit en flashig Hollywoodfilm så hade det naturligtvis varit en diamantbeströdd historia han haft i sin hand och jag hade fått uppskattande blickar och säkert ett och annat telefonnummer med mig hem. Men nej, mitt liv är ingen film, och min BH var inget man gärna vill att någon viftar med på den minsta lilla flygplats för inrikesflyg ens. Vet ni, här blev det för mycket för mig. Med ett generat litet kvidande faller jag ner på en stol och låtsas vara mycket upptagen med att knäppa spännet på skorna, medan jag förtvivlat väser till mannen ”Å nej, snälla. Jag klarar inte mera. Ta bort mig härifrån.”

  Då plockar Herr kontrollant upp en ansenlig burk bodybutter. Han blänger elakt på mig och sedan vänder han sig om med burken i handen och uppmärksammar den förste kontrollanten på att han minsann missat en burk med FLUID. Sedan stoppar han tillbaka burken, funderar lite och ser sedan på mig med smalande ögon medan han väger lite på hälarna och säger högdraget; ”Ok! I forgive you for the MARMELADE!!”   -Alltså, jag vet inte, men någon form av självktning har jag ju, och inte vill jag väl anklagas för att resa runt med marmelad i handväskan (Nej, men ostar, makaroner och en sladdrig BH, det går bra det), varpå jag förskräckt utropar, ”Oh no!!!! It’s bodybutter”,medan jag med stor inlevelse låtsas smörja in mig på armarna. Herr kontrollant tittar allvarligt på mig, hissar upp ett ögonbryn och ger mig ett kort;

-”Yes.”

Vad jag då lärt mig utav detta?

-Jo, att om jag vill höra själen dra djupa, lyckliga andetag där inom mig så är det just i Frankrike jag skall vara. Bland vackra människor med samma inre takt som jag, vid ett glittrande hav bland gestikulerande boulespelande fransmän, goda viner och ostar, vingliga vägar med otaliga rondeller och utflykter som formligen tar andan ur mig.

Och att en flaska rödvin kan ordna spännande batikmönster på samtliga kläder i en resväska om man inte är försiktig, och ….

– om du prompt måste resa runt med en BH i handväskan, välj en som tar knäcken på  allvarsamma flygplatskontrollanter.

Au revoir!

(Vart jag tar er med nästa gång? Kära ni, Thailand! Man åker ALLTID tillbaka dit. Testa får ni se!)

Jeannette

7 svar på “Dit man åker och gör själen glad”

  1. Hahaha! 😀 superb läsning! Finns tillfällen man önskar man vore ‘a fly on the wall’. Hade önskat jag vart en bredvid den där kontrollanten! En klassiker! ♥

    1. Tack, vad glad jag blir! Och det är ju just det som är tanken med bloggen -att ni får följa med! 😉

      Kram Jeannette

  2. Och jag kan intyga att ostarna var utsökta med undantag för den som luktade död och begraven och vinet som inte användes till batik var gudomligt!! Malin

    1. Haha 😀 Sant!!! (även om jag på nåt knasigt vis också kan se tjusningen i ostar som luktar död och begraven)

      nom-nom!

      Kram Jeannette

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *