lite till…
Provence, Frankrike
Så var det dags att stuva in resväskorna i vår hyrbil, vinka adjö och au revoir till fina gårdshuset, vackra vita hästar, rosa flamingos och den numera proppmätta hunden Gatsby och bege oss uppåt i landet. Mot Provence och staden Vence (vi gjorde en liten avstickare till St Tropez efter vägen, där finns det båtar vet ni, båtar stora som världsdelar)
Mannen suckade lyckligt och hade nåt lite drömmande i blicken när vi hoppade in i bilen igen och fortsatte.
Kanske var våra förväntningar inte sådär skyhöga, för enligt bilderna var huset vi hyrt ingen Provensalsk dröm direkt,lite stelt och tråkigt, men det hade pool vilket flickan med simhudstårna hade dikterat som krav och dessutom var vi ute lite i sista sekund när vi bokade, så vi hade inte så mycket att vinka på och tänkte att det var bättre än inget. Huset ägdes av ett par där kvinnan var från Danmark och tydligen lämnade de Provence om somrarna och upplevde det dejliga hemlandet under några månader istället. Nåväl, bilderna på nätet gjorde inte huset någon rättvisa direkt.
Jag menar…
Halva vistelsen gick ut på att vi låg vid poolen och dikterade fantasi-mail där vi hjälpte paret med nya bilder på deras hus samt en text som skulle göra huset och läget mer rättvisa. Vi skickade aldrig det där mailet, men voila! Här får ni en inblick
i paradiset
Vence klättar på en sluttning och gatorna är branta, men bjuder på en utsikt to die for. Mannen och jag bodde en spiraltrappa upp med eget badrum och varje morgon drog vi isär gardinerna och möttes av
Frankrike liksom.
Som sagt, vi använde poolen flitigt i värmen, men varje dag begav vi oss på sightseeing i byar och städer runt omkring. Och eftersom vi tidigare testat konceptet ”Två länder på en dag” (se; Dit man åker och gör själen glad) så ville vi ju inte vara sämre nu. Dessutom drämde vi i och toppade det gamla rekordet med tre länder på en och samma dag; Vi mumsade fransk frukost a’la frasig baguette med nån fin ost och lufttorkad skinka till, och sedan klippte vi i oss en Pasta frutti di mare till lunch i Italien, fortsatte med en glass i Monte Carlo, Monaco -och kröp sedan till sängs mätta och belåtna ”hemma” i Frankrike igen.
nom-nom
Men nu går jag lite fort fram, vi backar lite
Hänger ni med?
Italien bjöd på salta dopp i havet, en typisk frukt och grönsaksmarknad och en yvigt gestikulerande och gapande Italienare då vi inte riktigt kunde fatta och anamma deras parkeringsseder Det ska gå fort, nämligen. Man ska inte stanna och fundera så länge upptäckte vi. Men en utskällning på sprakade italienska är inget vi upplever sådär dagligdags och vi tyckte nästan att det var en smula exotiskt faktiskt och kanske stärkte den arge mannen bara vår bild av befolkningen som eldigt yviga och ni vet, italienska.
Äldsta dottern valde dessutom att möta hans eldiga harang med ett leende och då blev det liksom ännu värre och vi ska nog vara glada att vi inte förstod vad han sa för jag tror inte direkt han läste upp ett bullrecept för oss, om jag säger så.
Och så Monaco. Jag är inte klädsamt blygsam om jag säger att vi inte var sådär Monte Carlo-tjusiga man kanske inbillar sig att man borde vara i denna värld av lyx och annorlunda. Ni vet, en stund tidigare hade vi legat på stranden i Italien, viftandes på tårna och sörplandes citronjuice, och där stod vi nu utanför casinot och tittade på bilar vi möjligen sett på bild innan, lite nybadade och sommarklädda med salt kvar på huden. (dock vill jag säga att god smak inte alltid följer med pengarna som det heter, eller så hade bara garderobslampan pajat för några av ägarna till vrålåken just den här dagen, vad vet jag?)
Resten av veckan fortsatte gå i poolstänket och utflykternas tecken. Vi tog en tur till parfymstaden Grasse, shoppade och såg oss omkring i Biot och hemma i Vence.
Och det var varmt och inte ett moln på himlen
Och åter igen; kontrasterna. Vindruvor utanför dörren och boulebana i trädgården. Frukt och grönsaksmarknad, ostar i långa banor och allt det där ni vet, som liksom är Frankrike…
Äskade vackra Frankrike
Det som får mina hjärtslag att sakta ner en smula, ändra rytm lite och hur jag känner mig så hemma. Jag ser mig omkring där och känner långt där inne att jag hör till. Jag känner igen mig i människorna där, jag känner mig hemma i deras sätt att röra sig, hur de rör vid varandra och hur vårt inre har precis samma takt och melodi.
Jag tror inte att blod är tjockare en vatten, men jag tror att den del av mig som faktiskt kommer från just den här delen av världen vaknar till liv här och på något sätt känner någonting i mig igen sig här, även om jag aldrig varit en del av det annat än så här, som gäst.
Men.
Allting har en ände, så även lata dagar vid poolen, goda middagar, solmogna vindruvor vid ytterdörren, utflykter och vindlande vägar genom ett vackert landskap. Det var dags att åka mot Nice och ett väntade flyg hem till Sverige igen.
Bara för att några veckor senare hitta oss själva med passet i handen på ett flyg mot Turkiet.
Så det kan bli.
/Jeannette