Dit man åker och måste nypa sig i armen

20130805_134702

Camargue Frankrike, juli 2013

 Älskade fina, vackra och fantastiska Frankrike. Detta ojämförbara land som ändrar mina hjärtslag lite och där allt det vackra liksom lägger sig som mjuk bomull i bröstet på mig. Allt det där som fått oss att lova oss själva och varandra att vi ska återvända dit varje sommar; atmosfären, maten, språket, färgerna, värmen, och till de med samma inre takt som jag

och till mjukt fladder i bröstet

Vi hade hyrt ett litet gårdshus i underbart vackra Sain Laurent D’aigouse i medelhavsdeltat Camargue.

Camargue är vita hästar, rosa flamingos, unikt vackert landskap och ännu flera vita hästar.

Och ett gårdshus som vet att ta andan ur en. Ni förstår, när man säger ”nu åker vi hem” till varandra och menar det här…

20130805_092308

20130805_092302

På morgnarna tog mannen med sig någon av döttrarna och gick till byns boulangerie och köpte nybakta frasiga baguetter. Dessa avnjöt vi sedan med oanständiga mängder ost; roquefort och brie tillsammans med lufttorkad skinka och tomater under ett parasoll på vår lilla innegård. Flitigt uppvaktade av hyresvärdens hund Gatsby, som varje morgon anlade den mest sorgsna och eländiga hund-blick man kan tänka sig, knuffade upp vår grind och gjorde sig redo för frukost.

IMG_4602

Snälla, en korvbit eller två? Jag har inte ätit på flera år! (och vi liksom; ”Åååå, men stackarn! Ge honom osten också”)

20130805_091109

Förresten, hundkojan. Visst är det liksom bara jamen, så självklart? Klart vovvarna i paradiset Camargue tar en siesta i en tunna när solen gassar som mest! Som hämtat ur en Disney-film.

På dagarna gjorde vi utflykter. Besökte vackra slott och vingårdar, flamingoparken och staden Saintes Maries de la Mer.

Apropå slott, så vill äldsta dottern låta hälsa att om ni ska besöka en slottsborg och planerar att gå omkring högst uppe på muren, så är en kort vid klänning ett mindre smart val. För om man böjer sig fram samtidigt som en kraftig vind tar i så det viner om öronen kan ovan nämnda klänning få för sig att den för ett kort ögonblick vill tjänstgöra som halsduk istället. Ytterst penibelt när någon råkar befinna sig bakom och därmed får sig en plötslig inblick i dagens val av underkläder. Det låter ungefär ”Höhöhööhöö” när en slottsbesökande fransman en smula oväntat får se lite mer än Saintes Maries de la Mer från ovan.

Och så red vi. Ni som följer oss på Instagram vet att tre femtedelar av familjen är hängivna hästmänniskor, och det var inte för inte vi valde just Camargue.

20130805_142720

”Rid ni” sa mannen som den icke så ridvana människa han är (sedan lånade han ut sina shorts till mig som dagen till ära råkade ha valt en klänning, varpå han fick vänta på oss med ett badlakan lite snyggt runt höfterna. Vad gör man inte för konsten, liksom)

IMG_4945

Äldsta dottern med en fransk pålle

Ridningen ja. Jag läste nånstans att vi turister liksom helt och fullständigt släpper det här med säkerhetstänk så fort vi satt våra små fötter på främmande mark. Vi slänger oss glada i hågen upp på moppar utan hjälm och dammar iväg tvärs över grekiska öar eller i thailändsk vänstertrafik (där dessutom ortsbefolkningen kör som de stulit både bil och bensin) eller i taxibilar utan bälte, (fast jag lyckades reta upp en taxichaffis i Egypten en gång när jag under hans vilda framfart längs vägarna fumlade efter bältet trots hans argsinta viftningar och grymtningar). Det är precis som vi blir lite odödliga så fort vi inte är hemma. Det jag vill komma med detta är att vi i vår familj inte verkar vara annorlunda.

Jag menar…

IMG_4753

Nog för att båda våra döttrar är duktiga ryttare och framför allt den äldsta har många år i en sadel bakom sig, men flipflops och shortchaps??!!!! Det skulle vara hemma det.

Och så badade vi, såklart. Varje dag, vilket var ett måste för det var extremt varmt. Vi låg där i sanden med en bok i ena handen och en baguette i den andra. Kisande mot Lilla T som  i cyklop utförde vattenkonster med sin storasyster i ett varmt, glittrande medelhav.

IMG_5158

20130808_153846

Det där mjuka fladdret i bröstet

En kväll gick vi på tjurspelen i byn. Arenan satt ihop med kyrkan vilket kanske säger en del om hur stort det här är i den här delen av Frankrike.

20130805_105246

Nåja, där satt vi och tittade på hur unga tjurar jagade några våghalsiga killar fram och tillbaka över planen. Efteråt traskade vi hemåt genom byn. Förbi alla gamla stenhus och vackra järngrindar genom vilka vi kunde se vindruvor växa i trädgårdarna,precis som äppelträden där hemma. Så lika och samtidigt så helt olika.

Så fantastiskt olika

Älskar känslan av att vara så långt borta hemifrån, men ändå känna mig hemma. Förstår ni vad jag menar?

Ibland stannade vi vid någon av de frukt och grönsaksstånd som fanns efter vägarna. Köpte solmogna aprikoser, stora tomater och persikor. Ni vet persikor som är så fulla med sol att det rinner till armbågarna när man försöker äta dem.

20130809_090355

I en vecka stannade vi där bland vackra vita hästar, sol, bad och goda ostar, innan vi begav oss uppåt i landet igen. Mot Provence med sina vackra trädgårdar och hisnande vacker utsikt, och ännu mera sol och bad.

Och ännu mer av den där känslan av att vara borta men ändå hemma.

IMG_4983

La croix de Camargue. Symbolen för Camargue, på varje husvägg där borta och numera även på ett hus i lilla Sverige. Det påminner oss om att vi måste tillbaka.

Snart

Följer ni  med till vackra Provence? (Och lite snabbt till Italien och Monaco också. Man måste ju se sig omkring när man liksom redan är i farten)

Ja?

Au revoir.

(Vi flög till Nice och tog oss med hyrbil ner till Camargue, där vi hittade vårt fina gårdshus via  Airbnb)
 
 

3 svar på “Dit man åker och måste nypa sig i armen”

    1. Hej!
      Det VAR verkligen fantastiska dagar där i Camargue 🙂 Vi åker gärna tillbaka till området igen. Wales har vi inte testat, sätter upp det på listan 😉

      Jeannette

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *