Dit man åker tillbaka för att man faktiskt lovat

2014-09-17_1410936492

Bodrum Turkiet

September 2014

Så kom då en snötäckt vinter. En vinter som i vanlig ordning följdes av en vår och en sommar. Inget uppseendeväckande eller konstigt med det, kan man ju naturligtvis tycka.

Fast jo

För vi stannade hemma. Inte för att vi ville det, vi vet egentligen inte riktigt hur man gör när man inte åker bort en sväng, eller åtminstone har en resa i sikte, eller möjligen en flagnande hud som bevis på att vi nyss varit på ett ställe som är soligt och varmt och som inte heter Hemma.

Orsaken till resetorkan var flickan med simhudstårna. Ni vet hon man fått tvinga upp ur vattnet och som är skrynkligt russinlik mest hela tiden. Flickan med simhudstårna hade blivit med häst förstår ni. En älskad ponny som inte gick att lämna för alla solstrålar och glada poolstänk i världen. Vi lockade och vi pockade men fick tillslut erkänna oss besegrade och ge upp.

1964

Tills sommaren var över och vi kunde blicka ut över en nylagd gräsmatta, en ny gång av trädgårdsplattor och ett fint hönshus innehållande åtta glatt pickande hönor (ni vet,sånt man pysslar med när kritvita stränder, kokosdoftande hud och röster på främmande språk liksom lyser med sin frånvaro)

Fast vi lovade ju… sa mannen och jag till varandra, packade resväskorna och vinkade adjö till hus-katt-höns och ponny-vaktande stor dotter, en arbetande son och flickan med allt mindre antydan till simhudstår.

Och så for vi tillbaka

2014-09-19_1411130282

Tillbaka till Yasmin Resort och vår blå bubbla av saltstänkta dagar ute på solpiren och tillbaka till en vecka fullproppad av ingenting. Vi kikade på andra ställen också. ”Är vi tråkiga nu?” frågade vi oss när vi skulle boka och svarade i nästa sekund oss själva med ”fast vi trivdes ju där, vi riskerar ju inte att bli besvikna”.

Tråkiga eller inte, vi njöt av god mat, strålande sol från en klarblå himmel, salta bad och dagar fyllda av absolut ingenting.

2014-09-15_1410791106

Ni vet dagar när det största problem man har är huruvida man hinner äta upp glassen innan den smältande rinner ner över handen eller inte.

2014-11-04_1415131524

Vi läste, lyssnade på främmande språk från solstolarna intill oss, shoppade och log åt att det är skönt med en vecka då och då utan några som helst måsten.

2014-09-17_1410950738

Dagar som doftar kokos. Och kvällar med fläktande medelhavsvindar på bara armar och sommarkläder som fått plockas fram igen eftersom det blivit höst hemma. Och kroppar som inte riktigt var redo för att stängas in i varma kläder ännu och därför gladde sig åt att få svepas in i tunna tyger en vecka till.

2014-09-24_1411575895

Dagar av sol, leenden och den där känslan av inte så självklar självklarhet. Förstår ni vad jag menar? När dagar i ett blått paradis blir hela ens värld för några dagar och hur man nästan precis från första dagen finner någon sorts självklarhet i att man tillhör allt det där, att det är ens vardag? Att få dra undan gardinerna på morgonen och mötas av en strålande sol från en klarblå himmel och höra glada tillrop på främmande språk, och det liksom är både en nyp-mig-i-armen-känsla och så självklart på samma gång?

Jag älskar det där

Och mitt i all ihopkok av verklig overklighet är jag mest så innerligt och ödmjukt tacksam.

2014-09-18_1411022395

Jag blir luddigt varm inuti när mannen i den iranska familjen vi sitter tätt intill en kväll på amfieteatern, skrattande och lite stolt möter min blick över huvudet på sin fyraårige son som högljutt och med mycket stor inlevelse följer med i det som händer på scenen, en blick av samförstånd, från en förälder till en annan.

2014-10-17_1413572283

Vi åkte på en båttur igen. Mest för att i alla fall ha gjort nånting den där veckan och vi sköt fram över ett glittrande hav under en klarblå himmel på väg till stranden som var målet för dagen, för att sedan halvvägs på väg hem få lägga till i en hamn och ta sista biten i taxi då allt det blå ovanför oss plötsligt bytt skepnad till svart och kraftiga vindar fick båten att bete sig som det krängande Sjörövarskeppet på vilket nöjesfält som helst.

2014-09-26_1411746010

2014-09-18_1411022392

Men de sista dagarna infann sig något jag faktiskt aldrig upplevt i mitt liv någonsin. En känsla av kryp i benen och ett envist Jaha? Och nu då?…

Vi är färdiga här nu sa jag till mannen och han höll nickande med. Vi behöver hitta en ny bubbla av blått och ingenting fortsatte vi och kom sedan samtidigt på att det inte var riktigt sant. Vi behövde nya utmaningar. Vi behöver stå på en liten ö väldigt långt borta, barfota och med fullproppade ryggsäckar, villrådiga och för tillfället hemlösa medan vi fnissande tittar på varandra och utbrister;

Jaha? Och nu då?…

Jeannette

 

2 svar på “Dit man åker tillbaka för att man faktiskt lovat”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *