Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 1

Har man en gång varit i Paris så vill man tillbaka. Jag lovar, testa får ni se! Paris är allt det där du tror att det ska vara -med plusmeny!  Det var rätt många år sedan vi var där första gången jag och mannen, och tro mig, det var med ett löfte om att komma tillbaka vi for därifrån. Nu tog det kanske lite längre tid än vad man hade hoppats på, men den som väntar på något gott…( väntar ALLTID för länge)  Nåväl, den här gången planerade vi att ta med våra två äldsta barn, 18 och 20 år gamla. För att knorra till det lite extra så skulle det ske utan att de visste om det. Fortsätt läsa

Dit man åker för att hitta Nemo

Makadi bay, Egypten, mars 2012

Ja. Och knappt hade vi hunnit landa hemma i Sibir… förlåt, Sverige, innan mannen lät meddela att han drabbats av något han kallade för snödepression. Allvarligt var det också. Och det enda kända botemedlet var tydligen en ny resa.

Snödepression kan man enligt mannen drabbas av om man rymmer till sol och värme och sedan plötsligt och väldigt obarmhärtigt tvingas tillbaka till snöskottning, bilruteskrapande och pelletseldning innan man knappt hunnit blinka. Fortsätt läsa

Dit man åker när man inte orkar frysa längre

Koh Lanta, Thailand. Januari 2010

Minns ni vintern 2010??!! Minns ni hur okristligt kallt det var?!!

Jag minns, och kära Kerstin vad vi frös!!  …Så vi rymde. Vi rymde från snöhögar så höga att vi inte längre kunde se över dem, och vi rymde från det eviga skrapandet av bilrutor, (det finns få saker jag avskyr så mycket som att just skrapa rutor. Jag tror nästan jag har utvecklat någon form av allergi mot det) och vi lämnade ett iskallt Sverige och landade i paradiset.

Flygresan dit hade kunnat få ett helt eget inlägg. Som en parodi, där lilla T satt med en kräkpåse under hakan under de sista timmarna av resan och gjorde det man brukar i kräkpåsar, medan hon försökte hänga med i filmen som visades för tillfället. Och vi andra testade våra kroppars vighet och spänst när vi i sann akrobatisk anda försökte hitta den sittställning som gjorde minst ont för tillfället. Tilläggas skall också att jag landade efter 11 timmars flygresa med fötter så svullna att jag hade kunnat värvats till någon suspekt cirkus där mina elefantfötter med all säkerhet hade nått stor ära och berömmelse. Varenda människa vet att man har stödstrumpor under långflygningar. Alla människor utom vi, uppenbarligen. Fortsätt läsa

”Världen är som en bok, den som stannar hemma läser bara första sidan”

– Åt vilket håll du låter näsan peka är mindre viktigt. Jag menar, inget ställe kan ju pekas ut som bättre än något annat? Du kanske menar att ex Alingsås ligger högst upp på din lista över platser man bör ha sett innan man kolavippar, eller så smyger du runt i Borneos jungler med en machete i ett stadigt grepp mellan tänderna, vinkar stillsamt mot en val medan du vaggar fram längs Hurtigrutten, eller klättrar upp för Mount Everest med endast en fällkniv (bra att ha mot närgångna bergsgetter o.dyl. kan jag tänka) och ett par rena kallingar i bakfickan. Själv har jag låtit min näsa peka lite hit o dit i världen, dock aldrig mot Alingsås av någon anledning  (vid närmare eftertanke har jag aldrig testat det där med macheten i Borneo heller. Eller Mount Everest.) Fortsätt läsa