Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 1

Har man en gång varit i Paris så vill man tillbaka. Jag lovar, testa får ni se! Paris är allt det där du tror att det ska vara -med plusmeny!  Det var rätt många år sedan vi var där första gången jag och mannen, och tro mig, det var med ett löfte om att komma tillbaka vi for därifrån. Nu tog det kanske lite längre tid än vad man hade hoppats på, men den som väntar på något gott…( väntar ALLTID för länge)  Nåväl, den här gången planerade vi att ta med våra två äldsta barn, 18 och 20 år gamla. För att knorra till det lite extra så skulle det ske utan att de visste om det.

RECEPT PÅ EN LYCKAD KIDNAPPNING: 1.Man utför ett telefonsamtal till dotterns chef och söker ledigt. I smyg. 2. Man skriver två listor där det står vad ungarna får packa med sig. 3. Man utser ett stycke kompanjon/medbrottsling i form av en farmor.   4. Några timmar innan avfärd utdelas packlistor till två mycket förvirrade, stackars stora barn. 5. Man knölar in tidigare nämnda, nu också lätt spaka stora barn med alla väskor i bilen och sticker iväg. 6. Man räcker fram passen till två nu väldigt storögda, stora barn.  7. Har is i magen, och när man åkt vad som känns som en evighet, så vräker man på en skiva med nån käck fransk slagdänga på högsta volym, varpå ungarna vrålar; PAAAARIIIIS!!!!!

Och sist, men inte minst. Nr 8. Någonstans vid punkt nr fyra håller man truten. Vilket är en smula svårt när man som jag lider lite av vad man kan kalla glappkäft. Här lyckades jag då avslöja att det skulle flygas lite genom att i stressen nämna för sonen att han inte ”skulle packa något som inhöll flytande vätska i ryggan därför att …” Touché!!!

Nåväl. Iväg och fram kom vi. Vi hade bokat rum på ett litet hotell i Montmartre (även kallat ”konstnärskvarteren”, men så mycket till konst och konstnärer såg vi inte till, däremot var varannan butik en musikaffär och varannan var ett så’nt  ställe där de som jobbar där är av kvinnligt kön och de som väljer att gå dit är av motsatt kön, ja ni fattar)

Paris kan inte beskrivas, det måste ses och framför allt, upplevas! Enl mannen är deras tunnelbanesystem väldigt bra och lättbegripligt även för turister (Ingen kommentar. Jag tar rygg på mannen och litar blint på att han vet var vi ska. Lättbegripliga tunnelbanesystem är en term som inte existerar i min vokabulär)

Men som sagt, Paris kan inte beskrivas, i alla fall inte med ord så jag gör ett litet försök med bilder. Voila!

Leta reda på en sån här skylt om ni vill ta en tur i deras mkt lättbegripliga tunnelbanesystem.

Ack så liten i verkligheten och liksom en smula inklämd, men här är den, den berömda Röda kvarnen!

Parisborna måtte ha Europas tightaste rumpor, i alla fall de som frekvent besöker  Sacré-Coeur, det är en miljon trappsteg, men värt mödan!

Inget Paris utan en tur upp i Eiffeltornet! Här vill jag då nämna, sådär i förbifarten att ”hiss” på franska heter ascenceur medan det franska ordet för ”trappa” är escalier. Det visste vi inte då. Hade vi vetat detta så hade det besparat oss en sisådär sjutusen trappsteg (så kändes det i alla fall) Man kan ta sig upp i Eiffeltornet i tre utav de fyra benen. Köerna ringlade sig långa, utom en kö, och dit lubbade vi som fyra ystra kalvar och liksom tummenuppade och high-fiveade varandra i glädjen över att komma så bra till i kösystemet. Heja oss liksom! Möjligen ägnade vi en sekund till att fundera över varför alla andra inte var så smarta som vi, men en sekund går fort över. Vi köade ändå en lång stund och när vi änligen kom fram och betalade så gick det då upp för oss att någon hiss fanns det inte. Inte i det här benet. Så det blev till att gå. I branta trappor rakt upp. Här high-fivear man inte varandra, kan jag säga. Här gnälls det. Jag gjorde ändå mitt bästa genom att öka takten några gånger medan jag glatt ropade, ”Det här är bra för rumpan!! Ser ni nån skillnad än?! Den blir säkert supertight nu!!?” (responsen var väl inte sådär överväldigande, men det beror nog bara på att de var trötta?) Nåväl, man behöver tursamt nog inte gå ända upp till toppen som är på 276 meters höjd, utan man får åka hiss från plattform ett. Hissresan bjuder på lite utsikt den också, (möjligtvis missade jag lite under de stunder jag blundade) men bilden nedan är från någonstans på mitten och jag skulle vilja träffa de som jobbar med att kolla och dra åt alla skruvar och muttrar varje månad- För visst är det väl någon som har det som jobb??!!

Visst???

Från plattform ett ser utsikten ut så här. Det ni tittar på är kön för de smarta, alt kön för de som vet skillnad på det franska ordet för ”trappa” och det som betyder ”hiss”.

Ascenseur. Lägg det på minnet.

Från toppen kan man en klar, fin dag se 70 km bort! Och så kan man zooma in Triumfbågen. Och ser ni?! Den här stan har inget slut!!

Kan man göra Paris på fyra dagar?! Nä. Men man KAN klämma in Eiffeltornet, Sacré coeur, Notre Dame, Louvren, Triumfbågen lite shopping och väldigt mycket promenerande på fyra dagar. VÄLDIGT mycket promenerande. Snygga skor är kul, sköna skor är ännu kuligare. Tro mig.

 I alla fall om man ännu inte lärt sig det franska ordet för ”trappa”.

5 svar på “Dit man åker för att möta våren”

  1. Snö, vart är snön, hittar INGEN S N Ö så långt ögat når… Nåväl, får väl göra ett inlägg bland kamelerna från Whovalley till våren…

    1. Nej, så många rapporter från snörika resmål kommer ni nog inte hitta i den här bloggen 🙂

      …Men man ska ju aldrig säga aldrig 😉

  2. Tack, du söta läsare som uppmärksammade min miss med ”au revoir”. (Oooops! Så går det när man sitter o nickar till på franskalektionerna i skolan)

    Tack och stor kram!!!
    (Å nu räknar jag med att du håller koll på nästa inlägg om Frankrike! 😀
    Ja?…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *