Dit man åker och gör själen glad

IMG_1241

Del 2

Juli 2012. Frankrike, Spanien, Andorra.

Vi hann inte bara se oändliga rader med vindruvor, fransmän och baguetter under vår resa, utan vi klippte till med två länder till när vi ändå var i farten liksom.

Spanien låg ju bara ett stenkast bort, så vi kastade in badkläderna i bilen och brummade iväg. Att fransmännen har en förkärlek för rondeller kan inte undgå någon, vi var halvt yra innan vi lämnade landet,det gick runt lite här och där. På den minsta lilla landsväg fanns en imponerande mängd rondeller.(Erkännas skall att rätt många av rondellerna togs om ett par, tre varv, det fanns inte en sportmössa att vi hann läsa på alla skyltarna under det första varvet. Det är det som är det härliga med att vara turist -man kommer glatt vinkandes, undan med det mesta)

Vi hade först siktet inställt på en liten vacker stad vid namn Collioure, efter den Franska kusten, där vi tänkte bada och se oss omkring lite. Det visade sig att vi inte var ensamma om den tanken. Efter att förgäves ha letat en parkeringsplats i över 30 minuter, började chauffören trött efterlysa en godkänd blodsockernivå, så vi fick släppa tanken och leta oss vidare. Det fina i kråksången är att efter den där fina staden kommer det några till- Likadana! De har alla gemensamt att de ligger vid en rund fin, badvik. Man badar alltså mitt i stan. Himla finurligt, för det är nära till om eller snarare NÄR, man får ett hastigt sug efter Italiensk glass (som inte bara var god-Den gjorde också underverk med ett sjunkande blodsocker. För en hel familj)

Förutom rondeller har fransmän en viss vurm för cykling. Kära ni, visste vi inte bättre hade vi trott att Tour de France pågick hela tiden, överallt! Jag kan sätta de där fräcka sportcykelbrillorna som mannen hittade på en bergstopp i Andorra och tog med hem, att cykelbyxor är deras absoluta bestseller-plagg. Alla kategorier.

Nåväl, målet var frukost i Frankrike och middag i Roses, Spanien.

IMG_1324

Nom-nom! Ja, är det någonstans en riktigt paella ska avnjutas så är det väl på en liten restaurang, en solig kväll i en liten stad man liksom bara hamnat i, och som man snart nöjt leendes skall lämna, konstaterandes att; ja nu har vi njutit av Spanien också.

Spanien. Bara sådär över en dag.

Tillbaka ”hemma”, blev det fler lata dagar vid poolen och underbara dagar på stranden. Jag önskar jag kunde konservera känslan, dofterna, rösterna och alla intryck…

-Fast det är väl just det som kallas minnen?

Minnet av boule-spelande män vid stranden, ivrigt gestikulerande.

IMG_1654

Minnet av den där dagen på en trampbåt på ett glittrande hav

IMG_2211

Lilla T’s glada skratt när hon och storebror dök i vattnet och hur jag glatt trampade på med ursäkten att jag minsann ville sola, när det egentligen handlade om att jag inte vågar slänga mig i på djupt vatten, bara så där…

Dagen i Perpignan som bara låg ett par mil bort. Hur vi missat att det var helgdag och därmed stängt nästan överallt. Men det fanns ett slott och där skred vi runt, fotade och såg ut över hela Perpignan.

IMG_1556

IMG_1626

Eller minnet av Andorra.

Hur vi bestämde på kvällen innan, att i morgon upprepar vi succén, äter frukost i Frankrike och middag i Andorra. Och hur vi vaknade upp på morgonen i ett regntungt Leu Cate och hur regnet fortsatte ösa ner under nästan hela bilresan.

Hur vi hamnade i en riktig Robin Hood-stad. På riktigt! Vi sprang in där innanför murarna, mannen och jag. Det regnade, men vi galopperade runt där, fotade och försökte föreställa oss hur det skulle vara att slå upp fönsterluckorna på morgnarna i en liten stad, innanför en mur.

IMG_1719

IMG_1752

Villefranche de conflent. Tänk er, att där innanför murarna finns en liten stad med trånga gator och gränder där människor sitter och smaskar goda ostar bakom fönsterluckorna.

Och hur vi körde fel…

-Vi äger en GPS. En mycket bra sådan, som man kan ställa in på ”Andorra La vella” och som man kan förvänta sig skall föra oss just dit. Det gjorde den. Men den valde en liten ”omväg”. Vi knappade glatt in kortaste resväg, och vår vän GPS:en valde den kortaste vägen. Om man är född till fågel.

Vi körde efter en slingrande, brant klättrande liten väg, som man lätt hade kunnat förväxla med en go-cartbana om man inte visste bättre. Vi slingrade oss uppåt på ena sidan Pyrenéerna och sedan slingrade vi oss ner på andra sidan i en dal. Sedan upprepade vi den proceduren. Många gånger, i många timmar. Ibland svängde vägen så tvärt runt bergväggen att mannen var övertygad om att vi skulle hinna se bakänden på vår egen bil. Vi mötte två bilar under hela resan (och naturligtvis, en och annan cyklist). Vilket var tur, för jag är inte så bra på att hålla andan, om ni förstår vad jag menar? Beräknad restid; 3 timmar. Faktisk restid; Det dubbla.

Men kära ni, jag hade inte velat missa detta! Jag hade inte velat missa att vara högst uppe på Pyrenéerna, bland molnen. Det jag konserverat inom mig är just den bilden. Hur vi kliver ur bilen och står på ett smalt räcke och ser ner på en dalgång långt där nedanför oss, och hur hänförande vackert det var.

IMG_1787

IMG_1762

IMG_1960

IMG_1805 IMG_1808 IMG_1810

Jag minns att när vi körde in i  Andorra sken solen från en blå himmel. Andorra föreresten, är det där pyttelilla furstendömet som liksom är inklämt mellan Spanien och Frankrike. Så litet på kartan att pricken som märker ut huvudstaden liksom täcker hela landet.

Någonstans har jag läst att huvudstaden Andorra la vella inte är mycket att se, inget kunde vara mer fel!! Kära ni, staden ligger nerklämd i en smal dalgång, hur kul som helst och med tanke på att det i hela Andorra bara finns 80 000 invånare så är det en huvudstad i pytteformat (sedan kan man shoppa rumpan av sig där, om man så behagar. Billigt, billigt)

IMG_1844

1500 butiker . Need i say moore?

Nåväl. Det svider i hjärtat på en shoppingfantast att erkänna, men det var inga välfyllda kassar som dinglade i min lilla näve på väg därifrån. Har man bara några timmar på sig så vill man UPPLEVA. Och vi tänkte uppleva Naturelandia.

På det som måste vara den enda platta ytan i hela Andorra hade man grejat ett äventyrsland. Den kunde bla. stoltsera med en slags rodelbana på 8 km. Man fick om man ville och vågade, parkera rumpan i en liten vagn som först tog den modige mycket brant uppåt och sedan, vad jag kan förstå, mycket brant nerför också. (Jamen snälla ni. NÅGON måste ju fota spektaklet också. Jag anmälde mig mycket snabbt och ännu mera frivilligt till den uppgiften. Tack och varsågod)

IMG_1914

En höghöjdsbana hade de också. Ja, även den måste ju fotas av någon…..

IMG_1870

Vi vinkade hejdå till Andorra med ett löfte om att komma tillbaka, och jag minns att vi sa till varandra att Andorra blir svårt att beskriva när vi kommer hem, det måste upplevas. För hur beskriver man känslan av att vara bland molnen?

Och så en dag var det också dags att vinka hejdå till vårt lånta franska lilla hem, till det glittrande havet, till Lilla T’s favoritpool, till vingårdar och till dagsutflykter som vet att ta andan ur en.

Och till människor med samma inre takt som jag…

Tillbaka där vi startade detta underbara äventyr, på flygplatsen i Beziers, vinkade vi också adjö till vår hyrbil som skött sitt uppdrag galant. Och sedan var det då dags att ta oss igenom säkerhetskontrollen. Följande konversation kunde avnjutas av de som befann sig i kön bakom mig;

Herr allvarlig säkerhetskontrollant: ”Do you have any fluids in your bag, mademoiselle?” Jag, lite osäkert: ”Öh. No….?”
Han; ”Any cosmetic?”
Jag tvekande; ”Öh. Yes…. mascara….? Rouge…?”
Han; ”Ok. Mascara and rouge. Anything else?”
Jag; ”No….?”

Jag går vidare medan väskan åker på ett band bredvid mig där den röntgas.
Ny kontrollant;” Excuse me Mademoiselle!! I have to look inside your bag!”

Och det är nu, kära vänner. Det är nu jag förvandlas till något som bara vill gå upp i rök. Det är nu jag febrilt låter blicken flacka runt golvet för att hitta det där berömda hålet som så vänligt slukar en när något hotar hela ens generade väsen.

För ur min handväska modell elefantunge, (en skitsnygg Jimmy Choo-kopia, förresten) plockar herr mustaschprydd  allvarlig säkerhetskontrollant, inte bara upp en neccesär som utan några som helst problem skulle kunna rymma ett medelstort cirkustält inräknat ett par tigrar och ett glatt vinkande sjölejon, utan också en diger samling goda, franska ostar. Närmare bestämt 4 kilo. Fyra KILO av förstklassigt nom-nom. Därefter rycker han upp en påse pasta (Jag vet. Fråga inte. Har ingen som helst vettig förklaring i alla fall, tyckte väl att den såg ovanligt god ut)  Och efter detta sticker han ned handen i min väska och rycker upp…. en BH.

Om det här hade varit en flashig Hollywoodfilm så hade det naturligtvis varit en diamantbeströdd historia han haft i sin hand och jag hade fått uppskattande blickar och säkert ett och annat telefonnummer med mig hem. Men nej, mitt liv är ingen film, och min BH var inget man gärna vill att någon viftar med på den minsta lilla flygplats för inrikesflyg ens. Vet ni, här blev det för mycket för mig. Med ett generat litet kvidande faller jag ner på en stol och låtsas vara mycket upptagen med att knäppa spännet på skorna, medan jag förtvivlat väser till mannen ”Å nej, snälla. Jag klarar inte mera. Ta bort mig härifrån.”

  Då plockar Herr kontrollant upp en ansenlig burk bodybutter. Han blänger elakt på mig och sedan vänder han sig om med burken i handen och uppmärksammar den förste kontrollanten på att han minsann missat en burk med FLUID. Sedan stoppar han tillbaka burken, funderar lite och ser sedan på mig med smalande ögon medan han väger lite på hälarna och säger högdraget; ”Ok! I forgive you for the MARMELADE!!”   -Alltså, jag vet inte, men någon form av självktning har jag ju, och inte vill jag väl anklagas för att resa runt med marmelad i handväskan (Nej, men ostar, makaroner och en sladdrig BH, det går bra det), varpå jag förskräckt utropar, ”Oh no!!!! It’s bodybutter”,medan jag med stor inlevelse låtsas smörja in mig på armarna. Herr kontrollant tittar allvarligt på mig, hissar upp ett ögonbryn och ger mig ett kort;

-”Yes.”

Vad jag då lärt mig utav detta?

-Jo, att om jag vill höra själen dra djupa, lyckliga andetag där inom mig så är det just i Frankrike jag skall vara. Bland vackra människor med samma inre takt som jag, vid ett glittrande hav bland gestikulerande boulespelande fransmän, goda viner och ostar, vingliga vägar med otaliga rondeller och utflykter som formligen tar andan ur mig.

Och att en flaska rödvin kan ordna spännande batikmönster på samtliga kläder i en resväska om man inte är försiktig, och ….

– om du prompt måste resa runt med en BH i handväskan, välj en som tar knäcken på  allvarsamma flygplatskontrollanter.

Au revoir!

(Vart jag tar er med nästa gång? Kära ni, Thailand! Man åker ALLTID tillbaka dit. Testa får ni se!)

Jeannette

Dit man åker och tar med sig bilen

Danmark, augusti 2011

Så efter att ha vallat de stora barnen runt om i Paris så tog vi det lilla barnet och for till Danmark. Jag har åkt bil genom Danmark ett antal gånger under uppväxten, men då var målet andra länder och Danmark fick mera vara något som virvlade förbi bilrutan. Nu var det målet, och vilket mål sedan!

Sista anhalten var Köpenhamn där vi skulle tillbringa två nätter hos min söta bror och sambo.Jag gjorde entré där genom att slänga upp dörren och förtjust utropa; ”I mitt nästa liv ska jag vara dansk!!”

Ja, sannerligen. I mitt nästa liv vill jag vara dansk.

Danmark är dejligt!!! Och efter att ha tagit färjan från Göteborg till Fredrikshavn, startade vi vår lika dejliga resa i Lökken där vi klev ur vår lilla, lilla bil, för att sova en natt i en liten, liten stuga. (Ingen överdrift. Vi hade utan större ansträngning kunnat knöka in den i vår lekstuga hemma) Här satte semesterfeelingen in på riktigt, fast några riktiga campare blir vi nog aldrig,men en natt kan vi ju se tjusningen i. Ni vet, då man suddar runt i mörkret med tandborsten i ena handen, en liten handduk runt halsen och en kissnödig 9-åring skuttandes bredvid, nervöst frågande; ”Hittar du dit vi ska?!” och lite senare; ”Vet du åt vilket håll vår stuga är?!” (hon känner sin mor hon) På morgonen rätade vi ut oss och tog bilen ner till en fantastisk och lång strand där i Lökken. Det är lixom så man gör där, tar med sig bilen. Ända ner till vattnet. Så på äkta danskt manér, ställde vi upp den en liten bit från vattnet. Man ska stå på rad, upptäckte vi. Och så ska man banka upp ett vindskydd för att på så sätt undvika att få truten full av sand när det friskar i. Alla hade vindskydd. Det är sånt alla danskar vet och så’nt vi som hälsar på lär oss med tiden.

… Ett vindskydd. Kan man tänka sig. Så självklart för vissa, och som jag älskar att inget är som hemma.

Vi hade gjort upp en rutt tvärs igenom hela Danmark, och efter Lökken styrde vi våra näsor och bilen mot Randers och ”Randers Regnskov”, två stora kupoler med djur och klimat från olika delar av världen. Här finns allt från pyttesmå myror till lite större djur som man möjligen hört talas om, och också såna som genom sin uppenbarelse såg till att överraska oss en smula. Har ni barn så är det här stället väl värt ett besök! Se upp bara för kissnödiga fladdermöss. (Upplysningsvis kissar de bara medan de flyger. Himla bra uträknat om man betänker var kisset hamnar om de skulle göra det hängandes uppochner) Nåväl, efter att rätt framgångsrikt ha parerat skurar av fladdermuskiss, knäppt två miljarder bilder, närapå blivit biten av en papegoja i huvudet (jag, såklart. Vem annars?) så fortsatte vi färden mot Legoland.

Titta! Där hänger han och liksom laddar…

”Hela da’n får vi arbeta, vi får jobba vi får gneta…”

Legoland

Även en smula (läs; ”hysteriskt”) karusellrädd människa som jag, älskade Legoland. Jag testade friskt ”Barnens Pariserhjul”. På tok för högt! (noterade dock att många treåringar inte verkade tycka det) Efter detta måtte jag ha drabbats av akut hjärnsläpp, eftersom jag efter att högtravande ha yttrat följande mening; ” Man skall gå emot sina rädslor!!” parkerade rumpan i en karusell jag drömt mardrömmar om i efterhand. Vi hissades upp i en rund gummiflotte för att sedan tippas ner i en brant rutschbana med vatten. Jag kan säga att jag för några sekunder kunde skåda ljuset. (kan möjligen ha varit mannens mobil som lyste upp lite när han filmade mitt hysteriska gapande på väg ner.)

Så här i efterhand ser den inte så skräckinjagande ut, men jag kommer för alltid referera till den där dagen som dagen då jag såg ljuset i en karusell som närapå tog livet av mig.

Förutom det vatten som stänkte under vansinnesfärden i nära-döden-karusellen så bjöd även Danmark på lite regn. För att själva kunna styra plasket så tillbringade vi en dag på Lalandia. Man kan älska äventyrsbad och så kan man inte göra det. Jag tillhör den senare kategorin. Älskar man äventyrsbad så är det nog ändå hit man ska åka. Av ljudnivån och antalet glada ansikten att döma så är det här stället himla roligt, men jag kan inte hjälpa det, äventyrsbad är helt enkelt inte riktigt my cup of tea.

Sista anhalten på vår resa var då Köpenhamn. Här får och kan man inte missa Tivoli, (Nä, inget mera karusell-testande här inte. Många av mina misstag gör jag faktiskt bara en gång). Fantastiskt ställe! Vackert, välbesökt och inte likt någonting hemma. Naturligtvis ville jag också vila ögonen i nå’n inredningsaffär, eller två, (som den inredningsnörd man är så är ju Danmark ett Mekka). Letade rätt på butiken ”Fil de fér” som jag hört talas om. Om jag återvänder till Köpenhamn efter en miljonvinst så ska jag leta upp den igen.

Wauwau!

Jotack! Som sagt, om jag någon gång känner för att dränera plånboken lite så kan jag mycket väl tänka mig att göra det här!

 Som sanna turister så kikade vi också på slottet, och vakterna med sina höga, fluffiga svarta huvudbonader. Sedan traskade vi runt i kvarteren runt Nyhavn, fotade åååade och oooade över hur fin den här staden är. Hur vänlig och hur den liksom har en aura av Sydeuropa över sig.

Tror jag tappade räkningen på hur många gånger brorsan skrek; ”Akta!!” till mig, då jag parkerade fötterna mitt i cykelbanan i tron på att det var trottoaren jag stod på. De cyklar fort i Köpenhamn kan jag tala om. Framförallt cyklar de väldigt mycket.

 Äta bör man annars dör man och åt gott och MYCKET (nästan pinsamt!!) gjorde vi bla på underbara Let’z sushi”. (Tror kocken sent skall glömma detta matglada gäng. Väldigt sent. Tror att vi satte Sverige på kartan lite där, om ni förstår vad jag menar.)

Vi viftade hejdå och på återseende, till fina Köpenhamn. Körde över bron med sikte på Hälsingland igen. Konstaterade nöjt att Sverige inte är så himla pjåkigt det heller när vi for förbi vajande gula åkrar och små fina städer. Stannade till i Gränna, klippte till med en polkagrisstång eller om det var tio, pekade glatt ut säkert fem städer och ställen där vi sa att; Titta vad fint! Hit måste vi bara åka! Vi MÅSTE åka tillbaka hit!

Och lilla T hon trivdes i Danmark. Hon trivdes bland kissnödiga fladdermöss, våghalsiga karuseller, bad-både inom och utomhus, friluftsteater med vattenstänk på Legoland, och hon trivdes i sin fina ansiktsmålning, med sitt äkta körkort för legobil i ett snöre om halsen.

Och hon vågade sticka in fingret här och trycka på knappen när ingen annan vågade.

Vi bokade rum på Kro i Billund, prisvärt och dessutom ingick entrébiljetter för två dagar på Legoland i priset. En gratis-buss hämtade upp precis utanför dörren på förmiddagarna- enklare kan det inte bli. Kolla in Sembo för bra boenden.

En fantstisk vecka. Så fantastisk att vi bestämde oss för att ”göra” Danmark igen, följande sommar. Men så tokigt det kan bli, för vi bestämde oss för Danmark men hamnade i… Syd Frankrike!!  (Detta har dock inget med mitt, milt uttryckt, bristfälliga lokalsinne att göra, var inte oroliga, någon måtta får det ju vara.)

…Men mer om detta i ett senare inlägg.

– Jag hoppas du följer med?

Dit man åker för att möta våren

Paris, maj 2011

Del 1

Har man en gång varit i Paris så vill man tillbaka. Jag lovar, testa får ni se! Paris är allt det där du tror att det ska vara -med plusmeny!  Det var rätt många år sedan vi var där första gången jag och mannen, och tro mig, det var med ett löfte om att komma tillbaka vi for därifrån. Nu tog det kanske lite längre tid än vad man hade hoppats på, men den som väntar på något gott…( väntar ALLTID för länge)  Nåväl, den här gången planerade vi att ta med våra två äldsta barn, 18 och 20 år gamla. För att knorra till det lite extra så skulle det ske utan att de visste om det.

RECEPT PÅ EN LYCKAD KIDNAPPNING: 1.Man utför ett telefonsamtal till dotterns chef och söker ledigt. I smyg. 2. Man skriver två listor där det står vad ungarna får packa med sig. 3. Man utser ett stycke kompanjon/medbrottsling i form av en farmor.   4. Några timmar innan avfärd utdelas packlistor till två mycket förvirrade, stackars stora barn. 5. Man knölar in tidigare nämnda, nu också lätt spaka stora barn med alla väskor i bilen och sticker iväg. 6. Man räcker fram passen till två nu väldigt storögda, stora barn.  7. Har is i magen, och när man åkt vad som känns som en evighet, så vräker man på en skiva med nån käck fransk slagdänga på högsta volym, varpå ungarna vrålar; PAAAARIIIIS!!!!!

Och sist, men inte minst. Nr 8. Någonstans vid punkt nr fyra håller man truten. Vilket är en smula svårt när man som jag lider lite av vad man kan kalla glappkäft. Här lyckades jag då avslöja att det skulle flygas lite genom att i stressen nämna för sonen att han inte ”skulle packa något som inhöll flytande vätska i ryggan därför att …” Touché!!!

Nåväl. Iväg och fram kom vi. Vi hade bokat rum på ett litet hotell i Montmartre (även kallat ”konstnärskvarteren”, men så mycket till konst och konstnärer såg vi inte till, däremot var varannan butik en musikaffär och varannan var ett så’nt  ställe där de som jobbar där är av kvinnligt kön och de som väljer att gå dit är av motsatt kön, ja ni fattar)

Paris kan inte beskrivas, det måste ses och framför allt, upplevas! Enl mannen är deras tunnelbanesystem väldigt bra och lättbegripligt även för turister (Ingen kommentar. Jag tar rygg på mannen och litar blint på att han vet var vi ska. Lättbegripliga tunnelbanesystem är en term som inte existerar i min vokabulär)

Men som sagt, Paris kan inte beskrivas, i alla fall inte med ord så jag gör ett litet försök med bilder. Voila!

Leta reda på en sån här skylt om ni vill ta en tur i deras mkt lättbegripliga tunnelbanesystem.

Ack så liten i verkligheten och liksom en smula inklämd, men här är den, den berömda Röda kvarnen!

Parisborna måtte ha Europas tightaste rumpor, i alla fall de som frekvent besöker  Sacré-Coeur, det är en miljon trappsteg, men värt mödan!

Inget Paris utan en tur upp i Eiffeltornet! Här vill jag då nämna, sådär i förbifarten att ”hiss” på franska heter ascenceur medan det franska ordet för ”trappa” är escalier. Det visste vi inte då. Hade vi vetat detta så hade det besparat oss en sisådär sjutusen trappsteg (så kändes det i alla fall) Man kan ta sig upp i Eiffeltornet i tre utav de fyra benen. Köerna ringlade sig långa, utom en kö, och dit lubbade vi som fyra ystra kalvar och liksom tummenuppade och high-fiveade varandra i glädjen över att komma så bra till i kösystemet. Heja oss liksom! Möjligen ägnade vi en sekund till att fundera över varför alla andra inte var så smarta som vi, men en sekund går fort över. Vi köade ändå en lång stund och när vi änligen kom fram och betalade så gick det då upp för oss att någon hiss fanns det inte. Inte i det här benet. Så det blev till att gå. I branta trappor rakt upp. Här high-fivear man inte varandra, kan jag säga. Här gnälls det. Jag gjorde ändå mitt bästa genom att öka takten några gånger medan jag glatt ropade, ”Det här är bra för rumpan!! Ser ni nån skillnad än?! Den blir säkert supertight nu!!?” (responsen var väl inte sådär överväldigande, men det beror nog bara på att de var trötta?) Nåväl, man behöver tursamt nog inte gå ända upp till toppen som är på 276 meters höjd, utan man får åka hiss från plattform ett. Hissresan bjuder på lite utsikt den också, (möjligtvis missade jag lite under de stunder jag blundade) men bilden nedan är från någonstans på mitten och jag skulle vilja träffa de som jobbar med att kolla och dra åt alla skruvar och muttrar varje månad- För visst är det väl någon som har det som jobb??!!

Visst???

Från plattform ett ser utsikten ut så här. Det ni tittar på är kön för de smarta, alt kön för de som vet skillnad på det franska ordet för ”trappa” och det som betyder ”hiss”.

Ascenseur. Lägg det på minnet.

Från toppen kan man en klar, fin dag se 70 km bort! Och så kan man zooma in Triumfbågen. Och ser ni?! Den här stan har inget slut!!

Kan man göra Paris på fyra dagar?! Nä. Men man KAN klämma in Eiffeltornet, Sacré coeur, Notre Dame, Louvren, Triumfbågen lite shopping och väldigt mycket promenerande på fyra dagar. VÄLDIGT mycket promenerande. Snygga skor är kul, sköna skor är ännu kuligare. Tro mig.

 I alla fall om man ännu inte lärt sig det franska ordet för ”trappa”.